Det här kommer förmodligen bli ett ganska långt inlägg. Men det är något jag har velat
skriva av mig ett bra tag. För jag tycker att det är viktigt. So here we go, nu släpper jag in er
i mina allra innersta tankar, och hoppas att jag kanske kommer hjälpa någon annan på vägen.

Jag har alltid varit ganska smal. Jag säger ganska, men har ofta fått höra ord som "spinkig",
"pinnsmal" och meningen "Ja, du ser ut att behöva en kaka till.". Jag har aldrig fattat varför det
är okej att säga "Du är ju smal som ett hårstrå" till någon, men det skulle vara tabu att kalla
någon "smällfet". Nu menar jag såklart inte att man ska säga "Du är smällfet" till någon, jag
menar att det kan såra precis lika mycket för någon som är smal att få höra att man är
så spinkig att "man nog skulle behöva lite kakor"/"skulle kunna försvinna in bakom en lyktstolpe".

I vilket fall som helst. Trots att jag varit smal, så har jag aldrig direkt tyckt om min kropp.
Bland annat har jag alltid tyckt att jag har alldeles för små bröst, och har även haft väldigt svårt
för pigmentsförändringarna jag har(har vitiligo, dvs har fläckar där jag ej kan bli solbrun och
som är allmänt "vita"). Dessutom har jag alltid varit rädd för att bli tjockare. Detta är inget jag
direkt har berättat för någon. På något sätt har liksom "att vara smal" varit viktigt, eftersom
det var en av de få sakerna som uppenbarligen varit bra med min kropp. Har, helt allvarligt, fått
höra "Jag önskar jag var lika smal som Kim. Men jag skulle inte vilja ha så små bröst.". Eller
"Jag har ganska små bröst. Men i alla fall inte lika små som Kim har.". Alternativt
"Jag önskar att jag hade Kims ben. De är så smala och fina." Som ni hör är det som är positivt
med min kropp att den är/har varit smal. Vilket liksom slog rot i min hjärna.

Jag vill poängtera att jag aldrig haft någon ätstörning eller liknande. Jag har alltid ätit vad jag
vill, tränat med det jag haft lust med och så mycket jag har haft lust. Har aldrig funderat i några
"Jag kanske inte borde äta den här chokladkakan"-banor. Jag har liksom bara TYCKT OM
att jag har varit smal. Och inte velat att det ska förändras. Liksom. Detta gjorde att jag under
min graviditet fightades mycket med känslan av att vara stor som en valross.
Jag FÖRSTOD ju att det växte ett litet liv i min mage, och att det inte var något konstigt
med att jag gick upp i vikt. Jag gick inte upp ovanligt mycket, och hade dessutom 95% av
vikten bara rakt fram - i bebismagen. (Ja, det blev en pojke. Haha!)
Men. För mig som ständigt fått höra "Du är så smal och fin.", och därmed identifierat
mig med det, att vara "den smala tjejen", blev det fruktansvärt rörigt i mitt huvud -
i takt med att kilona tickade på. Stod seriöst och stirrade på mig själv i spegeln, LETADE
efter tecken på att jag började bli rund i ansiktet. Jag ville inte bli det.
Jag blev dock inte så väldans rund i ansiktet. Mest mage som sagt. Men eftersom jag
mådde extremt dåligt under hela min graviditet så rörde jag mig väldigt lite under hela den tiden.
Jämfört med innan, när jag var ute och sprang nästintill varje dag samt dansade en gång i
veckan. Så av naturliga skäl blev hela jag självklart lite rundare. Jag var dock fast bestämd över
att jag skulle tillbaka till mitt smala, vältränade jag så fort lillprinsen kommit ut. Nemas problemas.

Samtidigt - Jag var SÅ livrädd över att jag kanske verkligen skulle ogilla hur
min kropp såg ut efteråt. Även om jag tränade liksom. Jag förstod ju att 9 månader av
ständigt expanderande mage skulle påverka hur min kropp skulle komma att se ut,
men jag var rädd för att jag trots vetskapen om VARFÖR den såg ut som den gör, skulle
ogilla den onödigt mycket.

Men. (Ja, nu kommer äntligen poängen med allt detta.)
Jag kan, på fullaste allvar, tala om för er. Jag har aldrig känt mig så vacker som jag gör idag.
Förr drog jag alltid in magen när jag var på stranden, för jag tyckte aldrig att den var
tillräckligt vältränad. Men denna vecka börjar jag och sonen på babysim, och jag kunde
inte bry mig mindre om att jag måste visa mig i bikini/baddräkt. Min navel har blivit mörkare
för det var den som stretchades ut mest av allt på magen när lillprinsen låg där inne. Jag har
inga magmuskler alls, för efter ett kejsarsnitt måste man vara försiktig med att börja träna magen
eftersom de har varit där och karvat i varenda lager som finns där i. Jag har fortfarande lite
lös hud, mitt på magen, efter att pangboom blivit av med den gigantiska pluttemojen som låg
därinne och töjde ut huden. Jag har heller inte en enda muskel kvar, typ någonstans, efter att ha
varit stilla i 9 månader - eftersom jag mådde så dåligt att jag knappt kunde ta hand om
mig själv. Jag har nästan inga mammkilon kvar, kanske ett eller två. Men inget som direkt syns.
Men jag har bristningar på sidan av mina bröst, efter att ha gått från en liten b-kupa till en stor
d-kupa (för att nu verka landa på en helt normalstor c-kupa). Min mage ser som sagt ut lite som
den gör efter kejsarsnitt samt att ha burit ett barn. Men vet ni?

Min kropp klarade av att skapa, bära och föda ett barn. En helt frisk,
fantastiskt söt och glad liten pojke. Förändringarna som min kropp genomgått och landat i,
har till följd att jag nu är mamma åt världens vackraste lilla prins.
Och det finns det ingen vältränad mage i världen som kan mäta sig med det.

Jag är inte missnöjd. Jag är ta-mig-tusan vackrare än någonsin. Med förändringar och allt.
(Och snart kan jag börja träna igen. Åh, vad jag har saknat att träna. Det är så roligt,
speciellt att springa! Löpning in my heart!)

Det var det. Hihi!Trevlig måndag på er, och glöm inte att ni är VACKRA ^_^
                                                                             Puss och hej!