Hallå.
Long time no see (igen). Men. Denna gången är det för att vi varit på sjukhuset, ÄNTLIGEN
har vårt lilla mirakel kommit till världen. Efter en hel vecka med kraftiga, energiutsugande värkar
som kom regelbundet med 6-10 minuters mellanrum dygnet runt så var jag helt slut
i både huvudet och kroppen när det väl var dags att hjälpa lilla herrn till världen.

Det var en fruktansvärd kamp, I'm not gonna lie. Det slutade efter många om och men med
ett kejsarsnitt - för vår prins trivdes tydligen lite för bra därinne OCH låg dessutom åt fel håll
med ansiktet. Så efter många, många, många timmars kämpande fick helt enkelt bli en liten
"luck-bebis", som en barnmorska uttryckte det. En lucka på magen, och helt plötsligt fylldes
hela operationssalen med världens finaste skrik. Och jag fattade ingenting haha ^_^
Jag kunde just då inte alls fatta att han äntligen kommit ut.

Det var ett datum som jag skulle undvika denna månad. Mammas födelsedag, den 21 september.
Men SÅKLART lyckades hennes första barnbarn komma som en födelsedagspresent. Typiskt!
Haha :) Men vad spelar det för roll egentligen? Han är här nu och han är finast i HELA världen.

Vi har nu äntligen kommit hem. Blev kvar ett par dagar, för att se så att jag klarar livet trots
den gigantiska, nyligen sydda "luckan" på magen (man märker verkligen exakt hur mycket man
använder magmusklerna till, när man har ett sår under läkning där!) samt för att ta lite extra
tester på vår prins för att se så att allt går åt rätt håll :) Det är så skönt att vara hemma.
Min egen säng, min egen dusch, mitt kylskåp, min mat. Mitt allting, plus en ny vardag.
En ny värld. Med min nyexpanderade familj

Hejsanhoppsan!
Som rubriken lyder - ingen bebis än. Jag har kommit in i det stadiet att jag inte kan ringa någon
utan att de svarar "ÄR DET DAGS!?" eller något liknande hehe! Detta stadie innebär även att alla
svarar i telefonen oavsett vad de gör, jobbar, handlar, diskar - doesn't matter haha!

Själv ligger jag hemma mest hela dagarna och har svårt att röra mig. Höfter och rygg är inte glada nu,
det både knakar och brakar när jag rör mig. Vill att bebisen ska komma ut nu. Min mage är helt
enorm, det känns som att bebis liksom borde känna att det inte går att få plats längre.
Men. Det verkar inte som att vårt lilla knyte känner någon brådska. Det är säkert jättevarmt och
skönt och mysigt därinne. Sen att jag är så obekväm att det knappt går att varken sitta, stå eller ligga
ner - vad spelar det för roll! ;)

 

 

 

Nope, still no baby. Börjar bli riktigt, riktigt obekväm i min egen kropp nu. Orkar mer eller
mindre ingenting utom att sitta still och att äta. Kul liv. Ändå säger folk till mig att jag kommer att
sakna att vara gravid sen, när jag klämt ut den här lilla guldklimpen som just nu sparkar sönder
mina revben... Tänkte därför göra en liten lista över saker jag faktiskt kommer att sakna respektive
inte sakna ett dugg med att vara gravid, när bebis väl behagat komma ut!

 

Saker jag inte kommer sakna (kommer försöka börja med saker från den tidiga graviditeten
och jobba mig framåt, så gott det går):
- Att må så illa att jag även blev yr i huvudet. (Why do they call it "morning sickness" when it's
the whole f*cking day..!?)
- Att vara vrålhungrig dygnet runt, men inte vara sugen på någonting alls.
- Att må så illa att det är en kamp att bara vara vaken, och får höra "andra människor har mått
illa under sin graviditet och ändå kunnat gå till jobbet".
- Att crave:a vissa saker så mycket att jag kunde börja gråta om sambon kom hem utan att
ha köpt med sig det jag ville ha.
- Att vara så trött att sova ca 10 timmar per natt PLUS att sova middag tre gånger om dagen
inte räcker på långa vägar.
- Att ha svårt för i stort sett alla lukter som finns. (läs: att vilja kräkas av alla lukter, utom lukten av
absolut ingenting - vilken är en lukt man sällan hittar...)
- Att behöva gå upp på natten och kissa mellan tre och tio gånger per natt.
- Att bli så törstig efter att ha varit på toan att jag bara MÅSTE bälga i mig 3 liter vatten direkt efter,
vilket inte alls hjälper det här gravid-och-måste-kissa-hela-tiden-syndromet.
- Att inte klara av vardagliga saker, pga smärta i kroppen eller yrsel eller illamående, utan vara
mer eller mindre helt beroende av mina nära och kära.

- Humörsvängningar.
- Att vara rastlös av att inte ha gjort ett enda dugg på flera dagar, men må så dåligt att det inte går
att lämna soffan.
- Att folk frågar hur man mår, och efter att man har svarat att man aldrig mått så dåligt i hela sitt liv
så bara måste de tala om att det kommer bli värre.
- Hårda sparkar på kissblåsa, magsäck och revben.
- Att min mage har blivit mer och mer "allmän egendom" ju större den har blivit. Alltså, jag har verkligen
ingenting emot att man vill känna på en bebismage - I get that! Men om du inte är en nära vän eller
familjemedlem, så tycker inte jag att ett litet "Får jag känna?" är för mycket begärt. För annars hälsar
jag faktiskt med högerhanden, precis som vem annars som helst, TROTS att magen sticker ut.
- Att inte kunna ha på mig alla mina fina, vanliga kläder.

Saker jag kommer att sakna:
- Bebissparkar. Att på riktigt känna att det ligger ett litet liv i magen.
- Minen på nära och kära vid gravidavslöjandet.
- Att kunna prata med sin mage utan att någon tycker att man är konstig (haha).
- Att äta (nästan) vad man vill hela tiden.

- Att folk allt som oftast helt automatiskt låter en gå före i toalettköer.
- Planeringen och att bocka av sak för sak på "Saker-vi-måste-ha-när-bebis-kommer".
- "Yes, I know how it feels, we're in the same club"-blickarna man automatiskt utbyter med
andra gravida man möter.
- Att få höra "Vilken söt mage du har." och inte behöva känna sig förolämpad (hahaha!).

 

Jag skulle säkert kunna komma på fler saker i bägge listorna, om jag satt och skrev en stund till.
Men en sak är jag ganska säker på. Listan över saker som jag INTE kommer sakna är desto längre
än listan över saker som varit mysiga. Allt är så värt det, jag skulle gladeligen göra det igen. MEN.
Det har inte, inte, inte varit varken lätt eller roligt större delen av tiden och jag hyser inga
som helst tvivel om att lära känna bebis utanför magen kommer vara hundra gånger bättre
och roligare. Så när folk talar om för mig att "Åååh, men du kommer SAKNA att vara gravid sen när
bebisen kommit uuuuut!" vill jag bara säga

"Jag kommer sakna känslan som uppstod när jag såg ordet "GRAVID" på teststickan.
Jag kommer sakna känslan av bebissparkar, och vetskapen om att det ligger en liten, liten person
därinne som kommer komma ut och kalla mig för 'mamma'. Jag kommer sakna förväntan som funnits
hela tiden, kärleken och spänningen. Men. Jag kommer inte under några som helst omständigheter
sakna graviditeten, fysiskt, i sig. För jag har mått så mycket sämre än de flesta, och jag har mått så
nästan hela graviditeten. Det har varit så mycket tårar, illamående och smärta, och en tro att nu kan
det f*n inte bli värre - bara för att upptäcka att det kunde det visst bli. Så nej. Jag kommer inte sakna
att vara gravid. Inte ett dugg. Jag VET dock att jag kommer älska att vara mamma, och det är därför
jag har kunnat stått ut med allt det andra."

Nu blev det så där mycket text igen. Oh well, jag orkar liksom inte göra så mycket annat
förutom att äta och vänta på att bebis ska bestämma sig för att det är dags att komma ut
och träffa sin mamma och pappa face to face. Och då kan det bli massa känslor i text.

Nu ska jag följa med ut och titta på när min älskling installerar babyskyddet (bilbarnstolen) i vår bil :)
Puss och hej - höggravid tjej!

 

 

 

Hejhopp septembermänniskor!
Äntligen är månaden vi längtat efter här! September. Månaden med stort "M". Eller "B" kanske.
"B" som i bebismånaden. Den här månaden kommer bebisen, om planen hålls.
Jag fattar inte att det är så nära nu. Nästan exakt tre veckor kvar, om bebis kommer på det
beräknade datumet. Men. Jag hoppas att h*n kommer lite tidigare faktiskt...

Nu har Den Eviga Väntan trätt in. De sista förberedelserna pillar vi med, och väntar och väntar.
Barnvagn - check! Babyskydd/bilbarnstol - check! Vad sa du? Spänner det i magen!? På vilket sätt?!
Nahe, inte på rätt sätt. Okej... Bebisbadbalja - check. Lakan till spjälsängen - check. Har vi alla
klädesplagg som behövs nu i början? Jo.. jo men det har vi. Febertermometer - check. Skötväska - check.

Vi ligger i soffan, tittar på en film vi redan sett och som är så där mysigt barntillåten att vi nästan
känner oss för gamla för att titta på den. Bebis svarar med boxas därinne när min älskling klappar
på magen. "Hallå, när tänker du komma ut?" viskar han mot magen. Jag blir helt varm i hjärtat.
Jag visste inte att man kunde vara så lycklig som jag är. Jag bor ihop med min drömprins, i ett hus vi
köpt tillsammans och alldeles, alldeles snart kommer vi vara tre. En liten skrutt ska bo med oss,
hälften min och hälften hans. Men helt och hållet vår. Lycka - megacheck.

Vart var vi nu? Jo. Babysitter - check! Overall i mysigt teddytyg att åka hem från sjukhuset i - check!
Jag tror nog att vi har allt. Bara spjälsängen, som både jag själv och mina systrar sovit i när vi var små,
som ska fraktas hit från mamma. Sedan är vi nog faktiskt redo. Då har vi bara Den Eviga Väntan kvar.

 

Känner mig ungefär såhär mest hela tiden nu: