Är så trött. Det snöar ute, trots att vi hade bestämt att våren skulle komma nu.
Nu vill jag ha sol. Jag missade ju hela förra våren, eftersom jag hade en liten bebis i magen
som gjorde att jag var tvungen att ligga hemma och kräkas. Blä. Så den här våren ska jag
ta vara på.

Lyssnar på musik jag lyssnade sönder när jag var yngre. Uppskattar den på nytt. Det finns
ett djup jag redan då uppskattade, men inte riktigt förstod på grund av mina unga år.
Nu tycker jag om det på samma sätt, men med vuxnare ögon/öron.
Tänk att många tänker, i alla skeden av sitt liv, att nu - NU - kan jag inte veta mer än jag gör.
Nu vet jag allt värt att veta, och jag förstår allt värt att förstå. Och helt plötsligt kommer man i ett
nytt skede. Ändå inser man inte att man inte visste allt innan, och kanske inte förstår allt.
Utan man tänker bara att NU, nu vet jag allt värt att veta. Förstår allt värt att förstå.
Kanske blir man till och med arg när någon antyder att man inte vet allt.
Jag vet att när jag var runt 12 blev jag fruktansvärt frustrerad på att mamma "trodde" att hon
visste mer än mig. Jag visste ju liksom allt som behövdes veta för att klara livet. Var intelligent
nog att analysera inte bara mig, utan även andra. Jag hade ju levt livet i TOLV ÅR. Det var
hur länge som helst, tyckte jag. Nu vet jag att jag inte vet allt. Jag vet att jag inte förstår allt.

Jag trodde, exempelvis, att jag visste hur mycket man kunde älska någon. Sen blev jag mamma.
Jag förstod ingenting. I-N-G-E-N-T-I-N-G. Jag trodde att man kom till en plats i ett förhållande,
och där skulle den absoluta tryggheten vara, där visste man allt om varandra och inget kunde
förändras. Nu har jag varit tillsammans med the love of my Life i drygt 5,5 år
(och vi har känt varandra since freaking forever) - och jag lär mig nya saker jag älskar
med honom varje dag. Tryggheten finns såklart här, den jag visste fanns.
Men jag hittar ständigt nya sätt att älska honom på. Nya saker att prata om, nykära känslor som
bubblar upp både nu och då. Samtidigt som vi vet 'allt' om varandra, han är alltid på min sida och
är den tryggaste jag vet, så är han den mest spännande människan i mitt liv.

 

Vissa saker hör inte hemma på internet.
Så jag skriver analogt, och visar bara mig själv. För ingen har med att göra det innersta
jag tänker. Det är klart att man ibland måste skriva ut saker för att hjärnan inte ska haka
upp sig. Men världen behöver inte alltid ta del av det. Ibland önskar jag att fler tänkte så.
Jag är glad att jag växte upp i en värld där det inte fanns sociala medier på samma sätt,
där Lunarstorm var stället man hängde på och alla hade användarnamn av typen
"Sweetgirl_92", "Cocacola_ar_gott" och "Kramizztjejen_". (Understrecken var sjuuukt viktiga!)
Det man gjorde var att chatta med kompisar man träffat två timmar tidigare, i skolan,
och man skrev en cool presentation med massa citat och *_~*-tecken och hade en tecknad
gubbe som profilbild. Nu och då fick man kanske ett inlägg i "gästboken" där någon skrev "Singel?".
Och då satt man och fnissade med tjejkompisarna över att folk letade pojk/flickvänner på "Lunar".
Nu kan du inte ens snyta dig utan att någon fotat det,
lagt upp det på Instagram och skrivit "hashtag#förkylningstider".

Ord som 'selfie' fanns inte och ingen hade någonsin funderat på att tecknet # var något annat
än "fyrkant" på telefonen, som man tryckte på när man stod i telefonkö till vårdcentralen för att
bli uppringd istället. Och "duckface", det var ansiktet på en anka. Jag vet. Jag är ganska aktiv
på sociala medier. Jag tycker att det är roligt att följa människor med bra livsinställning,
coolt hår eller galna upptåg. Man kan skaffa vänner all over the world på en minut.
I love the internet. Men. Vissa saker hör inte hemma där ändå, vissa saker skriver jag analogt
och sen är det bra. "Hashtag#OnceOnTheInternetAlwaysOnTheInternet".

Nu blev det sådär mycket igen. Lillprinsen somnade i babysittern förut, ska försöka flytta honom
till sängen utan att han vaknar. Mission impossible förmodligen. Oh well.
Ska försöka mig på någon lunch idag också, trots att jag inte är speciellt hungrig.
Puss och hej - tankspridd tjej!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nope, still no baby. Börjar bli riktigt, riktigt obekväm i min egen kropp nu. Orkar mer eller
mindre ingenting utom att sitta still och att äta. Kul liv. Ändå säger folk till mig att jag kommer att
sakna att vara gravid sen, när jag klämt ut den här lilla guldklimpen som just nu sparkar sönder
mina revben... Tänkte därför göra en liten lista över saker jag faktiskt kommer att sakna respektive
inte sakna ett dugg med att vara gravid, när bebis väl behagat komma ut!

 

Saker jag inte kommer sakna (kommer försöka börja med saker från den tidiga graviditeten
och jobba mig framåt, så gott det går):
- Att må så illa att jag även blev yr i huvudet. (Why do they call it "morning sickness" when it's
the whole f*cking day..!?)
- Att vara vrålhungrig dygnet runt, men inte vara sugen på någonting alls.
- Att må så illa att det är en kamp att bara vara vaken, och får höra "andra människor har mått
illa under sin graviditet och ändå kunnat gå till jobbet".
- Att crave:a vissa saker så mycket att jag kunde börja gråta om sambon kom hem utan att
ha köpt med sig det jag ville ha.
- Att vara så trött att sova ca 10 timmar per natt PLUS att sova middag tre gånger om dagen
inte räcker på långa vägar.
- Att ha svårt för i stort sett alla lukter som finns. (läs: att vilja kräkas av alla lukter, utom lukten av
absolut ingenting - vilken är en lukt man sällan hittar...)
- Att behöva gå upp på natten och kissa mellan tre och tio gånger per natt.
- Att bli så törstig efter att ha varit på toan att jag bara MÅSTE bälga i mig 3 liter vatten direkt efter,
vilket inte alls hjälper det här gravid-och-måste-kissa-hela-tiden-syndromet.
- Att inte klara av vardagliga saker, pga smärta i kroppen eller yrsel eller illamående, utan vara
mer eller mindre helt beroende av mina nära och kära.

- Humörsvängningar.
- Att vara rastlös av att inte ha gjort ett enda dugg på flera dagar, men må så dåligt att det inte går
att lämna soffan.
- Att folk frågar hur man mår, och efter att man har svarat att man aldrig mått så dåligt i hela sitt liv
så bara måste de tala om att det kommer bli värre.
- Hårda sparkar på kissblåsa, magsäck och revben.
- Att min mage har blivit mer och mer "allmän egendom" ju större den har blivit. Alltså, jag har verkligen
ingenting emot att man vill känna på en bebismage - I get that! Men om du inte är en nära vän eller
familjemedlem, så tycker inte jag att ett litet "Får jag känna?" är för mycket begärt. För annars hälsar
jag faktiskt med högerhanden, precis som vem annars som helst, TROTS att magen sticker ut.
- Att inte kunna ha på mig alla mina fina, vanliga kläder.

Saker jag kommer att sakna:
- Bebissparkar. Att på riktigt känna att det ligger ett litet liv i magen.
- Minen på nära och kära vid gravidavslöjandet.
- Att kunna prata med sin mage utan att någon tycker att man är konstig (haha).
- Att äta (nästan) vad man vill hela tiden.

- Att folk allt som oftast helt automatiskt låter en gå före i toalettköer.
- Planeringen och att bocka av sak för sak på "Saker-vi-måste-ha-när-bebis-kommer".
- "Yes, I know how it feels, we're in the same club"-blickarna man automatiskt utbyter med
andra gravida man möter.
- Att få höra "Vilken söt mage du har." och inte behöva känna sig förolämpad (hahaha!).

 

Jag skulle säkert kunna komma på fler saker i bägge listorna, om jag satt och skrev en stund till.
Men en sak är jag ganska säker på. Listan över saker som jag INTE kommer sakna är desto längre
än listan över saker som varit mysiga. Allt är så värt det, jag skulle gladeligen göra det igen. MEN.
Det har inte, inte, inte varit varken lätt eller roligt större delen av tiden och jag hyser inga
som helst tvivel om att lära känna bebis utanför magen kommer vara hundra gånger bättre
och roligare. Så när folk talar om för mig att "Åååh, men du kommer SAKNA att vara gravid sen när
bebisen kommit uuuuut!" vill jag bara säga

"Jag kommer sakna känslan som uppstod när jag såg ordet "GRAVID" på teststickan.
Jag kommer sakna känslan av bebissparkar, och vetskapen om att det ligger en liten, liten person
därinne som kommer komma ut och kalla mig för 'mamma'. Jag kommer sakna förväntan som funnits
hela tiden, kärleken och spänningen. Men. Jag kommer inte under några som helst omständigheter
sakna graviditeten, fysiskt, i sig. För jag har mått så mycket sämre än de flesta, och jag har mått så
nästan hela graviditeten. Det har varit så mycket tårar, illamående och smärta, och en tro att nu kan
det f*n inte bli värre - bara för att upptäcka att det kunde det visst bli. Så nej. Jag kommer inte sakna
att vara gravid. Inte ett dugg. Jag VET dock att jag kommer älska att vara mamma, och det är därför
jag har kunnat stått ut med allt det andra."

Nu blev det så där mycket text igen. Oh well, jag orkar liksom inte göra så mycket annat
förutom att äta och vänta på att bebis ska bestämma sig för att det är dags att komma ut
och träffa sin mamma och pappa face to face. Och då kan det bli massa känslor i text.

Nu ska jag följa med ut och titta på när min älskling installerar babyskyddet (bilbarnstolen) i vår bil :)
Puss och hej - höggravid tjej!

 

 

 

Hello!
Tänkte göra ett riktigt gnälligt inlägg, bara för att jag kan. (Mohahaha) Detta inlägg kommer handla
om saker jag har fått höra så många gånger under min graviditet att jag börjar närma mig ett
sammanbrott. Varnar i förväg för att detta inlägg kan vara lite hormonbaserat. But I don't care.

Shit I don't want to hear no more:

1. "Nämen, hur mycket har du ätit på senaste tiden egentligen! Hahaha!" - Denna mening får
jag ofta höra av människor som jag inte träffar så ofta, eller bara stött på någon gång på stan typ.
And I just wanna say: Du är ofyndig.

2. Om du frågar hur jag mår/har mått under min graviditet och jag sanningsenligt talar om för dig
hur extremt jobbigt jag har haft det och har det - HUR I HELA VÄRLDEN KAN DU TRO ATT JAG
VILL HÖRA: "Ojdå, jag mådde huuuuuur bra som helst under graviditeten. Har nog
aldrig mått så bra som då faktiskt, om jag tänker efter.". Seriöst...
Varför skulle jag vilja höra att du, eller någon du känner, mådde som en prinsessa under graviditeten?
Det är ju som att fråga en svältande människa "Är du hungrig?" få ett JA till svar, och följa upp med
"Stackars dig. Ja, JAG åt i alla fall precis den godaste måltiden jag ätit i mitt liv".

3. Om du frågar hur jag mår och jag talat om för dig hur ont jag har i fötter, rygg, höfter och mage -
då vill jag inte höra "OCH VÄRRE BLIR DET!" följt av skratt eller fniss. Allvarligt talat. Jag vill bara
köra in en gaffel i ditt öga. Jag FÖRSTÅR att jag det blir "värre" ju närmare september jag kommer,
eftersom bebisen växer hela tiden. YOU DON'T NEED TO REMIND ME.
Jag kan verkligen inte, i min vildaste fantasi, ens föreställa mig varför man känner att man bara
måååste poängtera hur mycket ondare det kommer göra, för någon som redan har ondare än
den någonsin haft i sitt liv. Känns det som livsnödvändig och hjälpsam information?

4. "Hur har du tänkte dig din förlossning då?". Jag har sagt det förut, och jag säger det igen.
Snälla, rara, gulliga... Prata inte förlossning med mig. Jag varken kan eller vill ge dig
några som helst svar på någon fråga du kan tänkas ha. Vill du prata förlossningar, prata med någon
som redan gått igenom en, eller en barnmorska. INTE med mig. Och inte när jag är i närheten. Tack.

5. "Hur mycket har du gått upp i vikt då?" Har inte din mamma lärt dig någonting? Man frågar väl
inte en kvinna vad hon väger, oavsett omständigheter!? Det har i alla fall jag fått lära mig.
Okej att jag diskuterar min kropp och hälsa med familjen, men ni andra.
Shame on you! (Why do you even care..?)

Så. Det var väl det. Tänkte slänga in lite babyinfoockså, som vanligt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är så kallt ute nu. Och mörkt. Det känns som klockan är tio på kvällen, fast hon knappt slagit sju.
Min lilla katt sitter bredvid mig och spinner. Lite sur över att hon inte fick lägga sig tvärs över tangentbordet.
Men hon ligger ändå kvar, och spinner när jag drar med fingret bakom hennes öron. Precis där pälsen
är som mjukast. Jag hade dubbla strumpor på mig när jag gick ut. Mina tår känner jag inte nu, i alla fall.
Skulle kanske tagit vinterskor också... Rosa mössa nerdragen till ögonlocken och en lila sjal
med headset:ets microfon i. En bästis i öronen. 'Cause she is awesome, every day.

Läste precis ut en bok. En bok jag redan läst i och för sig, men det var längesen och vissa böcker
tål att läsas igen. Det blir nästan som att träffa en kär gammal vän, eller som att äta sin favoritkaka.
Min lilla misse villa också läsa bok ♥


Känner mig nästan lite poesidränkt. Vet inte vilket som är värst, att ha ordtorka eller inte kunna
skriva fort nog. Båda gör lika ont i hjärnan. Skriv snabbareee. Älskar att ha Disney Channel nu.
Igår tittade jag på Den Lilla Sjöjungfrun, filmen alltså, och kände mig riktigt nöjd och nostalgisk.
Hon var min favoritprinsessa när jag var liten. "När jag blir stor ska jag bli en sjöjungfru".

Har lite ont i huvudet. Spände mig nog lite extra när jag var ute, försökte liksom mota bort det kalla.
Gick sådär. Nu har jag burrat in mig i en tjocktröja och fluffiga sockar. Snart blir jag varm igen.

Det är Hitta Nemo på Disney Channel nu. Dags för te och mys. Är fortfarande mätt sen julbordet
tidigare idag, med släkten. Kommer nog vara mätt till på onsdag, känns det som.

 

Det är mitt i natten. Jag borde sova. Imorgon ska jag göra massa saker. Fira en av mina
pappor som har fyllt år, och sen gå på medeltidsmarknaden.
Jag dör lite på att Stina inte är här och går på den med mig. Vi vampyrgifte oss faktiskt på
medeltidsmarknaden för fyra år sen. Majgahd. Tiden går snabbt när man lever.

En annan "sak" som precis firat 4 år, är kvällen då Mannen med stort M och jag viskade
"jag är nog lite kär i dig" till varandra. Fyra år tillsammans. Å ena sidan känns det som den
kvällen var igår. Å andra sidan känns det som att det alltid varit vi. This is how forever feels.

Jag SKA sova nu. Av någon outgrundlig anledning kan jag inte sluta nörda den här låten:

 

 

 

 

Lördagkväll.
Det har varit så otroligt varmt idag. Råkade åka in till stan en sväng idag.
Köpte blommor till håret och en tröja med "power up"-svampen från Super Mario på.
Barnavdelningen strikes again.

Vaknade supertidigt imorse. Ingen annan vaknade, så jag gick ut i solen. Kombinerade att få lite
brunare hud med squats, armhävningar och sit ups. Lite sådär lagom lördagsslött.
Och sen, såklart, den obligatoriska proteinsmoothien till frukost. Mmm namnamnam.

En liten kattbild. Min Skruttis.

Nu ska jag göra mitt-i-natten-varma-mackor med min älskling. God natt ♥

 

 

 

 

 

Jag är verkligen inte en hatfull person. Jag tycker allmänt om människor och ger alla gärna
både en och två chanser innan jag MÖJLIGTVIS kan tycka illa om någon.

Men nu. Den här personen jag pratar om, är den enda i hela världen som har lyckats framkalla
känslor som är så pass nära hat att jag knappt känner igen mig själv när jag tänker på denna människa.
Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad som pågår inne i vad-jag-inte-kan-kalla-en-hjärna
på denna person. För det första så är platserna där de flesta människor känner sympati och empati
helt döda. Ser ut som små torkade, alldeles för gamla russin som INGEN skulle vilja ta i ens med tång,
ungefär. Men APAN som sitter där inne, istället för hjärnan, den petar på dessa äckliga bitar av den här
människans personlighet. Apan äter dessa små russin. Hur trevlig kan man vara då liksom?
Kul bild va? Synd att den är sann. Alltså, denna människa är så bortom alla rimliga gränser
FEL, att jag blir rädd. Jag vet. Jag skriver väldigt okristligt nu. Men jag kan verkligen inte låta bli.
Detta driver mig till vansinne.

Hur kan en vuxen människa (eller, människa? jag vet fasen inte alltså...) bete sig så in i glödheta
omoget, och manipulera alla i sin väg, helt utan konsekvenstänkande? Maken till egoism har jag
faktiskt ALDRIG sett, även om jag träffat folk som varit relativt nära.

Det är ganska roligt också hur en person som försöker argumentera EMOT det faktum att
denne är egoistisk, använder ordet "jag" fler gånger än något annat ord i ordlistan.
Jag får seriösa sammanbrott alltså.

 

När DESSUTOM en sådan här människa (kom vi fram till att människa var rätt begrepp? jag vet inte..)
lyckas SÅRA en av mina allra närmaste. Då kommer verkligen Crazy Skalman fram, och jag
känner mig så hjälplös att jag blir förbannad. JAG, som aldrig skulle komma på tanken att slåss
vill inget annat än att slå ner detta äckel. (Nu skulle jag ju aldrig i hela mitt liv slå någon. Men ändå.)

 

 

Jag känner "I would never wish bad things. But I don't wish you well." som Kelly Clarkson sjunger.

I DON'T WISH YOU WELL, AT ALL.
Vissa människor behöver verkligen hjälp. Men jag tycker inte att denna person ens är värd det.
Hur hemskt är inte det liksom? Men just med den här personen så är det såhär att:
Once an assface, always an assface.

 

 

Så. Det var det jag ville få ur mig. Nu ska jag vara glad och kärleksfull igen.

 

 

 

Sitter i soffan och tittar på film med min älskling. Fredagsmys, finns det något bättre?
Idag har jag haft snorigt ont i magen, det är så roligt att vara tjej, men arbetsdagen gick ganska
snabbt ändå kändes det som. Sen rejsade jag hem till min soffa och alvedon.

Jag sitter här och funderar, medan min älskade nooog har slumrat till lite.
Jag älskar honom så sjukt mycket, att det går verkligen inte att beskriva i ord. Inte ens
om jag aktiverar varenda författarcell i huvudet så kan jag beskriva hur lycklig han gör mig.
Hans kramar kan rädda vilken skitdag som helst. Och att komma hem efter att ha jobbat kväll
och mötas av doften av pannkakor från köket där min älskling står, det är inget annat än lycka.
Och. När han tittar på mig och säger "Jag älskar dig" så smälter jag som en snöflinga i vårsol.
Han. Älskar. Mig. Det är ju helt ofattbart egentligen.
Det brukar ju vara en prinsessa som hittar en groda, men min saga är Min Drömprins och så
jag, Sköldpaddan. Det är så fantastiskt att ni borde bli avundsjuka, haha ♥

Igår var vi ute och blåste såpbubblor i vinden. (Visst blev det fint med svartvit bakgrund? ^^
Bubblorna ser så HIMLA färgglada och gnistrande ut, när inte bakgrunden stjäl uppmärksamhet..!)

Det blev ett litet kärlekskrankt inlägg, men jag kan verkligen helt plötsligt - mitt i vardagen - komma på
att jag längtar så mycket efter att få kyssa honom att jag knappt står ut en halv sekund till.
Och vi är ändå en bra bit in på vårt fjärde år tillsammans, och vi ses varjevarje dag. Ändå kan jag
längta ihjäl mig efter honom efter bara två timmar på jobbet.  Och vet ni? Jag ska vara så här kär forever.
Alltid alltid alltid. För, han är min andra halva.  ♪Jag vet att du sover, känner värmen från din hud.
Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu. ♫ Hur kär får man vara..? :)

 

Nu ska jag släpa med mig min fina sambo, och dyka ner i sängen. Är helt utslagen efter veckan.
Och det är sambon också, verkar det. Imorgon ska jag hämta ut ett paket på posten som KAN
vara helt världsomvälvande! Eller ja, Skalman-världsomvälvande iallafall haha!
Don't miss it, it might be legendary...

 

 

                                                                               Godnatt hela, hela världen ♥

 

 

 

Berätta fyra sanningar om dig själv:
- Jag har börjat totalnörda serien "Charmed".
- Jag tänker sjukt mycket. Ibland FÖR mycket till och med.
- Jag älskar att springa.
- "Ahlgrens bilar" är mitt favoritgodis, och har ALLTID varit.
Berätta fyra saker du gjort idag:
- Klivit upp tidigt för att jobba.
- Gått som en gammal tant, för att min träningsvärk är without mercy.
- Kysst min älskling.
- Kluddrat i ett block.
Berätta fyra saker du har på dej just nu:
- Regnbågsfärgade strumpor.
- Ett par mjukisbyxor som Sambon kallar för "fjortisbyxorna" haha!
- Randigt linne.
- Lila hoodie med prinsesskronor på.
Skriv ner fyra saker du hatar:
-  Hissar
-  Att vara sjukt långt ifrån min vampyrfru
- Oärlighet
- Att frysa om fötterna
Skriv ner fyra saker du älskar:
- Skype!
- Vampyrer
 - Vaniljyoghurt
- Min (okej, vår) stooora säng

 

Godkväll!

Okej,
Nu har jag hållit in detta jättelänge. Jag ska börja med att säga att jag är JÄTTEGLAD

för din skull, att följa sin dröm no matter what och att göra det så orädd som du är
gör att jag ser upp till dig något otroligt. En liten del av mig kommer uppleva varje sekund
med dig, för du ska göra något som jag alltid trodde jag nog också ville göra någon gång.
Men jag är för hemmakär och ovillig till förändringar, så det här är faktiskt the next best thing -
att få uppleva en annan del av världen, på det sättet som du nu ska,
genom dig, min tredje halva. Så, med allt detta fantatiska sagt så ska jag nu klaga lite kärleksfullt.

HOW CAN YOU GO!? Jag vet inte hur jag ska klara mig en halv sekund utan dig.
Vem ska jag ringa mer eller mindre varje dag vid varenda tidpunkt som går?
Jag behöver dig i bilen, i köket, på morgonen när jag vaknat, när jag går ut och springer,
innan jag ska gå och lägga mig och lite däremellan också. Jag har verkligen försökt
skjuta detta ut ur hjärnan, och bara diskutera det praktiska och ÅH SÅ ROLIGA med dig.
Men allvarligt talat, jag klarar inte av förändringar, you know that better than anyone.
Jag börjar fundera på att uppfinna teleportören för real.

 

Jag tänker på att vi inte ens kommer vara i samma tidszon.
Jag kommer inte kunna peta på dig, eller kidnappa dig när jag behöver en kladdkakebuddy.
Det finns ingen annan i världen som jag kan Eva-och-Annika med, och ingen som
vill kan på Moonlight med mig (ingen som fattar som du anyhow).
Jag kommer kort och gott DÖ, litegrann, när du åker. Har du tänkt på att vi aldrig varit ifrån varandra
så länge som vi ska nu? Haha. Jag låter som en kärlekskrank 14-åring. Men jag har världens bästa
vän/vampyr/gräspinne/fru/tredje halva och nu ska hon åka en halv värld ifrån mig. Min hjärna
kan inte riktigt hantera detta. It is too much.

Nae. Det här kommer faktiskt inte fungera. Fast det måste det. För du åker på riktigt om mindre
än en månad. Jag stänker ett par tårar medan jag skriver det här, bara för att sedan kunna hålla mig
medan vi tar vara på tiden som är kvar, till dagen du åker for real.
DÅ ska jag böla ögonen ur mig och inte sluta förrän jag är helt uttorkad. MajGahd. Jag pratar som
att du aldrig kommer tillbaka, trots att jag vet att du kommer tillbaka om mindre än ett år.
Men 9 månader i gräspinnig tideräkning är ungefär en och en halv evighet.
But don't you worry my dear! I will be here when you get back, 'cause I will never let you go.
Jag kommer sakna dig något alldeles outhärdligt. You better hurry home.

 

Till sist. Som straff för att du lämnar mig som en helt ensam vampyr i Sverige, så kommer här
dina uppgifter som du MÅSTE utföra medan du är borta, as a proof of your love for me. (hihi)

1. Tänka på mig varje dag, och uppdatera mig om ditt liv VARJE DAG.

2. Börja titta ordentligt på Vampire Diaries.
3. Läsa klart Helena, och Hades OCH hålla koll på släpper och
läsa sista boken (tror den kommer heta Goddess).

5. Inte glömma bort mig (och inte hitta någon bättre vampyr än mig).

 

Så. Det var allt. Nu är vi bara glada och happyfaced ända tills du åker. Då gråter vi.

 

Puss på dig min rubberwoman ♥  You mean the world to me.
(När du kommer hem så är vi 9 months closer to our couger town world! SÅ med den mentala
utopiska bilden av vår framtid kan du inte bli frestad att stanna kvar i NZ)

 

 

 

 

 

Idag pratade jag med en tant som kallade mig "lilla gumman". Alltså... jag vill verkligen
skrika när någon säger så. Det är så fruktansvärt nedvärderande. Du ringer till mig för
att ställa frågor, när jag svarar så ska du f*n inte "lilla gumman" mig!!! Det är inte ens lite okej.
Om du behandlar mig som ditt ovetande, naiva barnbarn så kommer jag tala till dig som
om du vore en dement, glömsk, oteknisk och smått döv tant.
Nejmen usch vad ohövlig jag är! (eller)

 

Imorgon har jag lite sovmorgon. Börjar vid kl12. Jag ska verkligen försöka gå upp tidigt,
så att jag får lite såndär sällsynt morgontid att slappa på. Med något avsnitt från en av
alla serier jag följer, och kanske en kopp te eller två. Ja. *stället klockan jättetidigt*

 

Nu! Dags att ta karl'n under armen och dyka i säng. Kanske slänga in en vedpinne i
spisen först bara. (Mmm så mysigt att elda!)