Höstlöven dansar idag

2015-03-03 12:13:54/Permalink/Skalmans Tankar/
 
 
Är så trött. Det snöar ute, trots att vi hade bestämt att våren skulle komma nu.
Nu vill jag ha sol. Jag missade ju hela förra våren, eftersom jag hade en liten bebis i magen
som gjorde att jag var tvungen att ligga hemma och kräkas. Blä. Så den här våren ska jag
ta vara på.

Lyssnar på musik jag lyssnade sönder när jag var yngre. Uppskattar den på nytt. Det finns
ett djup jag redan då uppskattade, men inte riktigt förstod på grund av mina unga år.
Nu tycker jag om det på samma sätt, men med vuxnare ögon/öron.
Tänk att många tänker, i alla skeden av sitt liv, att nu - NU - kan jag inte veta mer än jag gör.
Nu vet jag allt värt att veta, och jag förstår allt värt att förstå. Och helt plötsligt kommer man i ett
nytt skede. Ändå inser man inte att man inte visste allt innan, och kanske inte förstår allt.
Utan man tänker bara att NU, nu vet jag allt värt att veta. Förstår allt värt att förstå.
Kanske blir man till och med arg när någon antyder att man inte vet allt.
Jag vet att när jag var runt 12 blev jag fruktansvärt frustrerad på att mamma "trodde" att hon
visste mer än mig. Jag visste ju liksom allt som behövdes veta för att klara livet. Var intelligent
nog att analysera inte bara mig, utan även andra. Jag hade ju levt livet i TOLV ÅR. Det var
hur länge som helst, tyckte jag. Nu vet jag att jag inte vet allt. Jag vet att jag inte förstår allt.

Jag trodde, exempelvis, att jag visste hur mycket man kunde älska någon. Sen blev jag mamma.
Jag förstod ingenting. I-N-G-E-N-T-I-N-G. Jag trodde att man kom till en plats i ett förhållande,
och där skulle den absoluta tryggheten vara, där visste man allt om varandra och inget kunde
förändras. Nu har jag varit tillsammans med the love of my Life i drygt 5,5 år
(och vi har känt varandra since freaking forever) - och jag lär mig nya saker jag älskar
med honom varje dag
. Tryggheten finns såklart här, den jag visste fanns.
Men jag hittar ständigt nya sätt att älska honom på. Nya saker att prata om, nykära känslor som
bubblar upp både nu och då. Samtidigt som vi vet 'allt' om varandra, han är alltid på min sida och
är den tryggaste jag vet, så är han den mest spännande människan i mitt liv.
 
Vissa saker hör inte hemma på internet.
Så jag skriver analogt, och visar bara mig själv. För ingen har med att göra det innersta
jag tänker. Det är klart att man ibland måste skriva ut saker för att hjärnan inte ska haka
upp sig. Men världen behöver inte alltid ta del av det. Ibland önskar jag att fler tänkte så.
Jag är glad att jag växte upp i en värld där det inte fanns sociala medier på samma sätt,
där Lunarstorm var stället man hängde på och alla hade användarnamn av typen
"Sweetgirl_92", "Cocacola_ar_gott" och "Kramizztjejen_". (Understrecken var sjuuukt viktiga!)
Det man gjorde var att chatta med kompisar man träffat två timmar tidigare, i skolan,
och man skrev en cool presentation med massa citat och *_~*-tecken och hade en tecknad
gubbe som profilbild. Nu och då fick man kanske ett inlägg i "gästboken" där någon skrev "Singel?".
Och då satt man och fnissade med tjejkompisarna över att folk letade pojk/flickvänner på "Lunar".
Nu kan du inte ens snyta dig utan att någon fotat det,
lagt upp det på
Instagram och skrivit "hashtag#förkylningstider".

Ord som 'selfie' fanns inte och ingen hade någonsin funderat på att tecknet # var något annat
än "fyrkant" på telefonen
, som man tryckte på när man stod i telefonkö till vårdcentralen för att
bli uppringd istället. Och "duckface", det var ansiktet på en anka. Jag vet. Jag är ganska aktiv
på sociala medier. Jag tycker att det är roligt att följa människor med bra livsinställning,
coolt hår eller galna upptåg
. Man kan skaffa vänner all over the world på en minut.
I love the internet. Men. Vissa saker hör inte hemma där ändå, vissa saker skriver jag analogt
och sen är det bra.
"Hashtag#OnceOnTheInternetAlwaysOnTheInternet".

Nu blev det sådär mycket igen. Lillprinsen somnade i babysittern förut, ska försöka flytta honom
till sängen utan att han vaknar. Mission impossible förmodligen. Oh well.
Ska försöka mig på någon lunch idag också, trots att jag inte är speciellt hungrig.
Puss och hej - tankspridd tjej!
 
 
 
 

Kommentarer

What's on your mind, dear?

Ditt vackra namn:
Jag är här ofta!

Mejladress: (just for meee)

Din bloggadress vill jag ha!

Kommentar:

Trackback