Hejhopp alla därute i det inte snötäckta landet!
Hoppas julgalenskapen inte tagit kol på er. Snart är det ju julafton. Jag längtar ihjäl mig.

Sprang runt i varenda butik i hela stan för att hitta något gulligt, men inte alltför tomtigt, som vår
pluttemojj skulle kunna ha på sig på julafton. SÅ SVÅRT. Allt i hans storlek var typ slut. Men till
slut hittade jag i alla fall ett par löjligt söta hängselbyxor, röda såklart. ÅH. Han kommer vara
sötare än julgodiset.

Varning för mammababbel:
Senaste två veckorna har lillprinsen varit ovanligt gnällig. Jag har verkligen inte förstått varför.
Känns som att jag inte gjort annat än att amma och trösta, amma och trösta. Min hjärna har varit
på smältgränsen. Vad gör man när ens bebis inte verkar ha ont, inte behöver byta blöja, inte är
trött och precis har ätit, men skriker ändå? Sambon sa "Han kanske är hungrig."
varpå jag svarade "Han har ju ätit konstant hela dagen, det hinner ju inte ens fylla på i
bebisrestaurangen - det är ju inte logiskt!" Kände mig helsämst, och det kändes
dessutom mer och mer som att det inte kom tillräckligt med mat när han åt - vilket såklart gjorde
att jag försökte amma ännu oftare. Överallt står det "Det är baaara att amma på, mjölkproduktionen
styrs genom efterfrågan. Ju mer du ammar desto mer mjölk produceras." Detta hävdar även alla
förstå-sig-på:are och andra kunniga människor. Men efter att ha varit på BVC och fått se konkreta
siffror på vågen - att han gått upp i vikt, men inte lika mycket/snabbt som han brukar -
vill jag nu bara tala om för hela världen:
Jag köpte mjölkersättning till vår son (efter att ha diskuterat med vår BVC-sköterska).
Han äter nu vartannat mål mat från min bebisrestaurang och vart annat är ersättning.
Han är tillbaka till att vara sitt mätta, glada jag igen och när han väl äter från mig så finns det mjölk
så det räcker för en måltid. Det bästa beslutet på länge!
För, för mig var det inte "bara att amma på". Alla fungerar inte likadant. Det finns inget "rätt" eller
ett för alla genomgående fungerande sätt. En del kanske kan amma oftare och helt plötsligt
förvandlas till mjölkfontäner. Men andra, som jag till exempel, måste få ett par timmar på oss
för att fylla på förråden - och då finns det ersättning, som en räddare i nöden för hungriga bebisar!
I am so happy now. Och min fina underbara bebis blir proppmätt igen, inte bara halvmätt.

På tisdag ska jag tillbaka till BVC och kolla så att han går upp mer i vikt nu när han får mer mat.
Jag är dock inte orolig. Det går så bra nu.

Oh well. Kände att jag ville skriva av mig lite. Det är så ENORMT skönt att vardagen fungerar igen.
Och jag slipper känns mig som världens sämsta mamma. Livet är fint och snart är det jul.
Jättesnart. Idag har vi hållit på med lite julpynt och paketinslagning. Allt såklart med julmusik
i bakgrunden. Helt fabulöst. Jag älskar livet lite mer än vanligt känns det som. Nu skulle
det kunna få komma ett par snöflingor också bara.

Menmen, nu ska jag äta ett par rutor choklad (för det är jag värd) och sen ta mina grabbar och
dyka i säng. Är jääääättetrött.                         God jul, och puss och hej - julglad tjej!

 

 

 

Ni vet den där julstressen alla pratar om? Den tycker jag om. För jag känner det liksom inte
som stress. När jag gör julklappslistor - mammapappamormormorfarsystrarnabrorsbarnen - så
mår jag bättre är på hela året. När julpyntslådan får komma in från förrådet, adventsljusstakarna
lyser i köksfönstren och det är dags att sticka nejlikor i apelsiner - då blir jag precis lika lycklig
som när jag var fem år. Jag ÄLSKAR det. Det är ingen press, ingen stress. Bara underbart.

Jag förstår att man kan tycka att det är stressigt. Men vet ni? Allt behöver inte vara perfekt. Man
måste INTE hinna med ALLT. Det enda man kanske måste hinna med - är att stanna upp, och
njuta av en pepparkaka eller två. Alla firar såklart jul olika, men glöm inte att trycka på "paus" ibland
och se det fina i den här årstiden. Juleljusen, att "All I Want For Christmas Is You" går på repeat i
varenda radiokanal, Musikhjälpen i P3(!), fluffiga halsdukar och julgodiset. Det enda du faktiskt måste,
är att göra det du tycker är viktigast.

Min julklappslista är nästan klar.Ska klicka på "Beställ" på två hemsidor till, sen är jag nog
helt klar. Nej, just det! Jag ska gå en sväng på stan, till en butik jag förut inte visste fanns, och köpa
en present till min älskling också. Sen ska jag försöka hitta någon fin liten julstrumpa till vår prins,
för vi har bara två stycken just nu - eftersom vi, fram till nu, bara varit två här hemma ^_^
Nu måste vi ju ha tre, så Tomten slipper lägga Olivers morgongåva på golvet (hihi!).


Nähe hörreni, nu är det en liten en som vill ha sin mammas uppmärksamhet. Alltså. Inte för
att vara en sån som är sån. Men.

 MITT LIIIV   Nu ska jag kramas med min son. Puss och hej - jullycklig tjej!

Tja, tja bloggeeen. (oh my, so cheesy, sorry haha) Eller något sånt.

Ända sedan min äldsta lillasyster föddes, när jag var fyra år, så har jag vetat vad jag ville bli
när jag blev stor. Och det hade ingenting med arbetslivsinriktning att göra. När jag såg mitt skrynkliga,
lilla knyte till lillasyster för första gången så visste jag. Jag ville också. Jag ville bli mamma.

Det låter kanske helt stört. Klart en fyraårig tjej tycker att bebissystern är söt, och "vill ha en
egen bebis". Men. Jag visste liksom, med allt jag var, att MAMMA var det jag skulle bli.

Och nu är jag mamma. Det har knappt sjunkit in. "Hur KÄNNS det att vara mamma nu då?".
Jag vet inte hur jag ska svara. Det känns liksom som att ja, jag var gravid och nu har jag en bebis.
Men är jag mamma? Jag kommer nog inte fatta det förrän vår lilla prins säger mamma första gången.
Då kanske det sjunker in helt. Men samtidigt. Det är helt fantastiskt. Helt. Fabulöst.

Trots att jag inte sovit en hel natt sen i typ mars, trots att han lyckas bajsa sig själv ända upp till
armhålan, trots att han ibland skriker så att det skär i öronen och att han känner på mils avstånd
att jag ska äta och då blir jättemammig så att jag ständigt måste äta med en hand. Trots att det
ibland kan vara skitjobbigt. Så är det superdupermegajätteunderbart mest hela tiden, och jag skulle
lätt kunna sitta och stirra på honom hela dagarna. På kvällarna när vi sitter och myser i soffan,
så tjatar jag skavsår i sambons öron. "ÄR han inte söt!? TITTA så söt han är! Såg du, han log!
HUR MYCKET KAN MAN EGENTLIGEN ÄLSKA NÅGON?!" Det är verkligen helt brutalt.
Jag har tusen smeknamn, allt jag kan komma på får han heta. Mitt gos, lillprinsen, mitt godis, min
gosegris, mitt lilla troll, Dr Snuggles och min lilla gubbe. Jag älskar honom så fantastiskt mycket,
mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag sitter och funderar. Vad GJORDE jag egentligen innan? Innan han föddes, innan jag låg
tjock och orörlig för att vår bebis växte våldsamt i min mage och fick mig att må skit på alla sätt
som är möjliga. Jag vet inte, jag förstår inte. Vi har "bara" varit föräldrar i lite drygt tio veckor, men
jag kan för mitt liv inte minnas hur vi levde innan. Hur vi lever nu känns så naturligt, som att vi aldrig
gjort något annat på något annat sätt. Galet. Underbart. Fantastiskt.



Okej, slut med mammababbel för idag. Jag trooooor eventuellt att han somnat nu, han har varit
lite gnällig och bara velat somna hos mig idag, så jag ska passa på att stoppa in en pinne i brasan
när jag fått famnen fri. Han är så fin. Finast i hela världen. Okejdå. Nu är jag klar.

                                                                           Puss och hej!