Tja, tja bloggeeen. (oh my, so cheesy, sorry haha) Eller något sånt.

Ända sedan min äldsta lillasyster föddes, när jag var fyra år, så har jag vetat vad jag ville bli
när jag blev stor. Och det hade ingenting med arbetslivsinriktning att göra. När jag såg mitt skrynkliga,
lilla knyte till lillasyster för första gången så visste jag. Jag ville också. Jag ville bli mamma.

Det låter kanske helt stört. Klart en fyraårig tjej tycker att bebissystern är söt, och "vill ha en
egen bebis". Men. Jag visste liksom, med allt jag var, att MAMMA var det jag skulle bli.

Och nu är jag mamma. Det har knappt sjunkit in. "Hur KÄNNS det att vara mamma nu då?".
Jag vet inte hur jag ska svara. Det känns liksom som att ja, jag var gravid och nu har jag en bebis.
Men är jag mamma? Jag kommer nog inte fatta det förrän vår lilla prins säger mamma första gången.
Då kanske det sjunker in helt. Men samtidigt. Det är helt fantastiskt. Helt. Fabulöst.

Trots att jag inte sovit en hel natt sen i typ mars, trots att han lyckas bajsa sig själv ända upp till
armhålan, trots att han ibland skriker så att det skär i öronen och att han känner på mils avstånd
att jag ska äta och då blir jättemammig så att jag ständigt måste äta med en hand. Trots att det
ibland kan vara skitjobbigt. Så är det superdupermegajätteunderbart mest hela tiden, och jag skulle
lätt kunna sitta och stirra på honom hela dagarna. På kvällarna när vi sitter och myser i soffan,
så tjatar jag skavsår i sambons öron. "ÄR han inte söt!? TITTA så söt han är! Såg du, han log!
HUR MYCKET KAN MAN EGENTLIGEN ÄLSKA NÅGON?!" Det är verkligen helt brutalt.
Jag har tusen smeknamn, allt jag kan komma på får han heta. Mitt gos, lillprinsen, mitt godis, min
gosegris, mitt lilla troll, Dr Snuggles och min lilla gubbe. Jag älskar honom så fantastiskt mycket,
mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Jag sitter och funderar. Vad GJORDE jag egentligen innan? Innan han föddes, innan jag låg
tjock och orörlig för att vår bebis växte våldsamt i min mage och fick mig att må skit på alla sätt
som är möjliga. Jag vet inte, jag förstår inte. Vi har "bara" varit föräldrar i lite drygt tio veckor, men
jag kan för mitt liv inte minnas hur vi levde innan. Hur vi lever nu känns så naturligt, som att vi aldrig
gjort något annat på något annat sätt. Galet. Underbart. Fantastiskt.



Okej, slut med mammababbel för idag. Jag trooooor eventuellt att han somnat nu, han har varit
lite gnällig och bara velat somna hos mig idag, så jag ska passa på att stoppa in en pinne i brasan
när jag fått famnen fri. Han är så fin. Finast i hela världen. Okejdå. Nu är jag klar.

                                                                           Puss och hej!