Hejhopp! Nu var det sådär förbaskat längesen jag skrev igen. Man skulle ju kunna tro att rubriken
har något med det att göra - men icke! Jag tänker skriva ett inlägg om något jag fick höra mycket
under båda mina graviditeter, men även nu - när jag är mamma till två fantastiska små pojkar.
När jag var gravid (och även innan när jag pratade om att jag ville ha barn) fick jag ofta höra
"Men du är ju så ung! Ska du inte leva lite först?". Ungefär den femhundrasjuttielfte gången jag
fick höra det så började jag svara "Oj då! Jag tror du hörde fel! Jag sa alltså att jag vill bli MAMMA,
inte att jag planerar att begå självmord!". Folk blev alltid lika ställda. Vad menade jag egentligen?
Men jag undrar istället: Vad menade DE egentligen?! Jag förstår inte hur man till en blivande mamma
kan säga något som får det att låta som att livet kommer ta slut när barn kommer in i bilden.
Om man absolut inte vill ha barn kan jag ha full förståelse för att det kanske går att känna så.
Men jag ville ju bli mamma. Jag var påväg att bli mamma. Jag ÄR en mamma. Jag får fortfarande
höra liknande saker. JA. JAG FÅR FORTFARANDE HÖRA ATT MITT LIV ÄR MER ELLER MINDRE
SLUT, bara för att jag har barn. Det är helt stört, I know, låt den galenskapen sjunka in en stund.

 

På grund av mina upplevelser av en del människors inställning till barn, vill jag säga följande:
Mitt liv är inte slut. F*cking far from it. Den kärleken jag upplevde när jag såg mina barn första
gången är helt, och total klyschigt obeskrivlig. Jag har absolut dagar när jag vill slita mitt hår,
för den ena skriker av hunger och den andra vill inte använda sina ben utan bara bli lyft och blir
han inte det så skriker han också, och så bajsar den ena och den andra kräks. Haha, underbart
är ett ord långt ifrån vad jag känner då. Och ja, vissa dagar när sambon kommer hem från jobbet så
säger jag "Hej, det är dina ungar nu, för nu ska jag BAJSA IFRED!" och låser in mg i 40 minuter på
toaletten. MEN. Faktum är att jag kan, och gör, allt jag gjorde innan jag fick barn. Nej, jag kanske inte kan spontanåka till bästisen i Stockholm bara för att jag känner för det och nej - att kissa själv är inget jag gör ofta.
Men allt går, och går det inte direkt så går det med lite planering. Jag åker till stan och fikar. Jag träffar
vänner. Jag åker och badar (babysim, wohoo!) och jag går på kalas. Jag åker på konvent, ibland för att
sälja saker jag själv har gjort - ibland bara för att det är roligt. Jag går på marknader och loppisar, och jag
lagar mat/bakar och jag umgås med familjen. Jag läser böcker, jag spelar GameBoy (nej, jag kommer
aldrig växa ifrån det - let it go) och jag äter mitt favoritgodis. Enda skillnaden är att jag kanske måste
byta en blöja när vi har fikat klart. Jag kan inte spontanåka till stan och vara inne på 45 minuter,
men ge mig 1,5 timme and I'll be there. Förra helgen åkte jag till världens bästa vän, i Stockholm, tog ett
eller ett par glas vin och sov till klockan 11 dagen efter. Jag puttar runt på en stor syskonvagn när jag är på
konvent, och jag måste ropa "Vänta på maaammaaa!", "VI MÅSTE BETALA FÖRST!" och
"Nej, man slänger inte banan på någon!" några gånger mer än andra gör. Och större delen av
böckerna som blir lästa, eller spel som blir spelade, blir det efter Bolibompa. Jag gör vad jag vill.
Bara med lite extra planering, en bebis och en nyfiken 1,5-åring som ständiga följeslagare. Och
om jag panik-känner att jag bara MÅSTE få vara HELT själv så har mina barn faktiskt en pappa.
En helt otroligt bra sådan, dessutom. Råkar han också vara i desperat behov av egentid, eller
som denna helgen - vara febrig och jättesjuk så han knappt orkar äta - har jag VÄRLDENS BÄSTA
familj som hjälper mig med våra småprinsar.

 

Så, allt som gick att göra förut, det går att göra nu också. Eller nej, jag har glömt hur en sån där
svinlång, ostörd sovmorgon känns. Haha! Sovmorgon för mig är att sova ostört till 7:30. För,
eftersom vi bor ganska litet än så länge, så är det svårt att få sova vidare även om en av oss går
upp själv med barnen på helgmorgonen. Allt hörs, liksom. Men sånt överlever man. Och om jag
känner mig sådär på galenskapens rand av sömnbrist, så har jag oftast någon fantastisk familjemedlem
som kan tänka sig att hjälpa till lite. Jag är alltså inte ett dugg DÖD bara för att jag är en 24-årig tvåbarnsmamma. Tvärtom! Jag har nog aldrig levt så mycket, som jag gör nu!
Hur jag ens levde utan dregliga pussar och bebisgos är för mig helt oförståeligt..! :) Det är värt
all sömnbrist i hela världen. På riktigt.

 

Det var allt för den här gången. Ska försöka att skriva ner det jag tänker på oftare. Men det är lite
svårt att orka ibland. JA, jag prioriterar att äta/sova middag/dammsuga mitt hus framför
bloggen... Stäm mig! ;)                         Puss och kram - skumbanan!