Kantig bebis

2014-07-18 14:48:59/Permalink/Life of Skalman/
 
Hejhopp.
I tidningen står det något i stil med "Jippi nu kommer supervärmen" och de menar att det
kommer bli närmare 30 grader varmt och sol under nästa vecka. Ursäkta att jag inte stämmer
in i lovsången över detta väder. Det är ALLDELES för varmt att vara tjock. 20 grader både räcker
och blir över.

Sedan typ tre dagar tillbaka känns det som att bebis helt bytt position i magen. Jag kan inte
riktigt förklara, men det känns liksom annorlunda "därinne". Jag vet inte om det är boxning
eller ett maratonlopp jag känner - men det sprattlar väldigt långt ner i magen. Och mycket.
Och hela tiden. Ibland känns det som att bebis tänker ta sig ut genom ljumsken. Jätteunderlig
känsla, kan jag lova. Dessutom gör detta att jag sover fruktansvärt dåligt, då magen känns
ovanligt "knölig" och det gör obeskrivligt ont bara att FÖRSÖKA vända på sig i sängen.

Inatt sov jag på samma sida så länge, pga att det kändes som tusen knivar inifrån om jag vände
på mig, att jag idag har ont i armen jag sov på. Ryggontet behöver vi inte ens tala om,
det är min ständiga följeslagare.

Jag vet att det blir mycket klagomål, men jag kan liksom inte låta bli. 95 % av min existens går
just nu ut på att stå ut med olika typer av smärta. Det tar upp nästan all min tankeverksamhet,
eftersom jag inte ens kan gå på toaletten utan att höften knakar eller det gör ont att tvätta händerna.
Sen har vi de dagarna när jag blir arg på att allt ska vara så svårt och göra så ont, och då pushar
jag kroppen mer än jag borde - för jag VILL kunna göra saker som alla andra. Det är sommar och
jag har semester - jag vill inte spendera all min tid i soffan. Jag DÖR av tristess.
Men då kommer också "dagen efter" som ett brev på posten. Dagen efter, då kroppen talar om att
"sådär kan du INTE göra egentligen, bara så du vet". Och så blir det en dag i soffan igen.
 
När jag skriver om hur det är, får jag hela tiden höra "Det är värt det.". Och jag vill bara tala om för
alla som orkar läsa: JAG VET att det är värt det. Jag kommer inte bry mig ett dugg om hur ont jag
har haft - i samma sekund som jag får hålla i det lilla never-ending-sprattlande miraklet. Jag är
totalt medveten om hur mycket det är värt det. Men. Det är fortfarande det jobbigaste jag har
varit med om i hela mitt liv (och ni som känner mig vet att jag inte är den som har en problemfri
kropp annars heller). Hur VÄRT DET det än är, så det är påfrestande att inte kunna klä
på sig vad man vill, eller ta på sig skorna utan att det känns som att man ska kräkas, eller ständigt
använda meningen "Kan du hjälpa mig upp?". Jag är som en sköldpadda på rygg, mest hela tiden.
Och det behöver jag ventilera, även om allt kommer vara värt det när bebis kommer ut. Okej?

Jag är i alla fall glad att jag inte är en enhörning...

Anyways. Sitter i soffan ganska mycket idag också. Är så trött i ryggen och magen.
Det är tur att jag har världens finaste sambo som hjälper mig med allt och lite till, men även
pushar mig när jag bara vill ge upp och låta sängen svälja mig. Utan honom skulle jag nog
knappt kliva ur sängen ens.

ÄSCH. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv (haha) och äta mellanmål istället.
Snart är det september.
                                                                    Puss och hej!
You're actually alive in there. And I can't wait to meet you.


Kommentarer
Postat av: Stina

Jag slår vad om att bebisen egentligen försöker klappa på dig och säga "great job mom! I love you! "
Men du vet, bebismotorik :/

2014-07-18 @ 16:30:47

What's on your mind, dear?

Ditt vackra namn:
Jag är här ofta!

Mejladress: (just for meee)

Din bloggadress vill jag ha!

Kommentar:

Trackback