Stadsloppet!
18:28:25/Yellow!
Nu kommer inlägget jag lovat er. I lördags sprang jag ju som bekant Stadsloppet, där jag bor. Det var
en mil långt, och i samband med Augustifestligheterna som vi har varje år.
Det fanns musik på vägen, och folk stod och hejade på överallt. Jag sprang med min äldsta lillasyster,
som är hurtbullen number one och som pushade mig till bättre resultat än jag annars skulle fått ♥
Anyhow. Loppet startade klockan 13. Vi åt en ordentlig frukost, nästan så att det blev brunch
så att det inte fanns för mycket som kunde skvalpa runt i magen medan vi sprang eller
för lite så vi inte skulle klara oss. Mobilbild, precis innan vi skulle åka:
Det var SJUUUKT mycket folk. Allt från tonåringar till pensionärer, proffslöpare till vardagsmotionärer.
Vi befann väl oss någonstans mittemellan haha! Det började med lite uppvärmning för alla som ville,
och jag lyckades bli sparkad på knät av en äldre herre med ganska dålig kroppskontroll. Aj.
I alla fall. Sen var det dags för start. Det var lite småmulet, och duggade skönt. PERFEKT väder.
Jag lyckades (REKORDREKORDREKOD) att springa/jogga de första FYRA kilometrarna utan att
behöva "stanna av" för att gå/powerwalka. Jag har aldrig lyckats med mer än TVÅ innan. Tack Fia,
för att du får mig att klara mer än jag klarar. Dessutom hade jag glömt min astmamedicin - smart tjej.
Och ändå gick det så bra! När vi kom till 5 km-gränsen, började jag ångra att jag anmälde mig till loppet
hahaha! Det var så klibbigt, och mina lår började säga ifrån och jag andades som en astmatisk säl.
MEN - I kept on going! Vid 6 km så började jag bli hungrig.
Jag: Jag är hungrig... alltså, lyssna - min mage kurrar jättehögt!
Fia: Jag är också hungrig! Vad ska vi äta sen?
- Jag vet inte, pizza!?
- Njaa...
- Kyckling!!
- Ja!
- Med vad till?
- Potatisklyftor!?
- Jaaaaaa! Och tsatziki!
- Mmmm jaaaaaaaaaa!
Vet inte hur smart det är att prata om mat när man är hungrig OCH har 4 km kvar att springa haha!
Men ändå. Det blev inte bättre av att folk som stod utmed vägen och hejade på stod och åt.
Seriöst, säkert var tredje människa stod och smaskade på något. Grrrrrrr!
Vi kom i alla fall i mål till slut. När jag väl stannat, hände följande i mitt huvud:
"Jag har lår. De vill dö. Jag har vader. De vill dö. Jag har fötter - de vill dööö... VATTEN, JAG MÅSTE HA
VATTEEEN!!!" Hehe. Jag hade seriöst glömt bort att jag hade ben, de hade bara sprungit av sig själva
senaste timmen så när jag stannade var det som en slap in the face.
Man fick en medalj och en påse vid mållinjen. Jag svepte i mig vatten, och tryckte i mig bananen som
var där i på tre sekunder. Mmmmm, en banan har aldrig varit så god. Och vattnet. Mmmmm ♥
Cirka en kvart efter att vi kommit i mål.
Jag hade redan rivit bort min nummerlapp, tyckte den var sjukt störig att ha på sig!
Running is a pain in the ass, but it sure gives me a nice one. Puss och hej!
Nu kommer inlägget jag lovat er. I lördags sprang jag ju som bekant Stadsloppet, där jag bor. Det var
en mil långt, och i samband med Augustifestligheterna som vi har varje år.
Det fanns musik på vägen, och folk stod och hejade på överallt. Jag sprang med min äldsta lillasyster,
som är hurtbullen number one och som pushade mig till bättre resultat än jag annars skulle fått ♥
Anyhow. Loppet startade klockan 13. Vi åt en ordentlig frukost, nästan så att det blev brunch
så att det inte fanns för mycket som kunde skvalpa runt i magen medan vi sprang eller
för lite så vi inte skulle klara oss. Mobilbild, precis innan vi skulle åka:
Det var SJUUUKT mycket folk. Allt från tonåringar till pensionärer, proffslöpare till vardagsmotionärer.
Vi befann väl oss någonstans mittemellan haha! Det började med lite uppvärmning för alla som ville,
och jag lyckades bli sparkad på knät av en äldre herre med ganska dålig kroppskontroll. Aj.
I alla fall. Sen var det dags för start. Det var lite småmulet, och duggade skönt. PERFEKT väder.
Jag lyckades (REKORDREKORDREKOD) att springa/jogga de första FYRA kilometrarna utan att
behöva "stanna av" för att gå/powerwalka. Jag har aldrig lyckats med mer än TVÅ innan. Tack Fia,
för att du får mig att klara mer än jag klarar. Dessutom hade jag glömt min astmamedicin - smart tjej.
Och ändå gick det så bra! När vi kom till 5 km-gränsen, började jag ångra att jag anmälde mig till loppet
hahaha! Det var så klibbigt, och mina lår började säga ifrån och jag andades som en astmatisk säl.
MEN - I kept on going! Vid 6 km så började jag bli hungrig.
Jag: Jag är hungrig... alltså, lyssna - min mage kurrar jättehögt!
Fia: Jag är också hungrig! Vad ska vi äta sen?
- Jag vet inte, pizza!?
- Njaa...
- Kyckling!!
- Ja!
- Med vad till?
- Potatisklyftor!?
- Jaaaaaa! Och tsatziki!
- Mmmm jaaaaaaaaaa!
Vet inte hur smart det är att prata om mat när man är hungrig OCH har 4 km kvar att springa haha!
Men ändå. Det blev inte bättre av att folk som stod utmed vägen och hejade på stod och åt.
Seriöst, säkert var tredje människa stod och smaskade på något. Grrrrrrr!
Vi kom i alla fall i mål till slut. När jag väl stannat, hände följande i mitt huvud:
"Jag har lår. De vill dö. Jag har vader. De vill dö. Jag har fötter - de vill dööö... VATTEN, JAG MÅSTE HA
VATTEEEN!!!" Hehe. Jag hade seriöst glömt bort att jag hade ben, de hade bara sprungit av sig själva
senaste timmen så när jag stannade var det som en slap in the face.
Man fick en medalj och en påse vid mållinjen. Jag svepte i mig vatten, och tryckte i mig bananen som
var där i på tre sekunder. Mmmmm, en banan har aldrig varit så god. Och vattnet. Mmmmm ♥
Cirka en kvart efter att vi kommit i mål.
Jag hade redan rivit bort min nummerlapp, tyckte den var sjukt störig att ha på sig!
Så var det med det. Vilken tid jag gick i mål på? 1 tim 12 min och 33 sek. Jag är så stolt över mig
själv. Hade dock aldrig sprungit så snabbt om jag inte sprungit med syrran ♥
Hon pushade mig verkligen när jag började med "jag vill dö"-snacket, och fick mig att fortsätta
i samma takt ändå. Eller så sprang hon före så att jag var tvungen att springa ifatt henne haha!
Det blir nog ett nytt lopp om en månad. Men denna gång "endast" 5 km. It's gonna be great!
själv. Hade dock aldrig sprungit så snabbt om jag inte sprungit med syrran ♥
Hon pushade mig verkligen när jag började med "jag vill dö"-snacket, och fick mig att fortsätta
i samma takt ändå. Eller så sprang hon före så att jag var tvungen att springa ifatt henne haha!
Det blir nog ett nytt lopp om en månad. Men denna gång "endast" 5 km. It's gonna be great!
Running is a pain in the ass, but it sure gives me a nice one. Puss och hej!
Kommentarer
Trackback
