Jag kom precis på en sak, som jag kände att jag måste dela med mig av.

Många människor verkar vara så rädda för "vardagen". Som om den vore någonting
i grunden dåligt. Men jag håller inte med, jag är inte rädd. Jag tycker om.

Om man till exempel ser det ur ett "förhållande"-perspektiv (vilket jag tänker göra nu),
är många rädda för att Den Stora Stygga Vardagen ska komma och ta kolsyran
ur förälskelse-läsken. En del ger till och med upp kärleken när vardagen börjar göra sig påmind.
Helt beroende av den nya, pirriga, osäkra, spännande känslan. Men är vardagen ett dåligt steg,
någonting tråkigt? Måste pirr/spännande-känslorna försvinna bara för att
den nya/osäkerhetsdelen i känslorna försvinner?
Nej, säger jag.

Jag kom på det precis nyss. Kanske inte hela konceptet kring tanken, men det dök upp
lite mer medvetet nu, nyss. Min älskling sitter i soffan. Följande konversation utspelade sig:
Mattias: Är det något kul på tv kl 21 eller? Elelr var det inget alls?
Jag: Jo, Desperate Housewives *dregel*!! Men det gillar ju inte du..
M: Okej..
J: Fast förra veckan spelade ju jag in det, för vi kollade på något annat.. Vad var det??
M: Vet inte.. någon film?
J: Nee..
M: *Kollar tv-tablån* HOUSE var det!
J: Just det! Ska vi se det?
M: Mm kan vi väl.
J: Vi måste :-O Du minns väl förra veckan!?
M: Just det, han blev ju..
J: JA!
M: Han åkte ju till..
J: JA!
M: Just det...!

Haha det här kanske verka oväsentligt och tråkigt för er, men den lilla konversationen fick mig
att inse något. Jag ÄLSKAR att kunna bli exalterad över en tv-kväll i soffan med min älskade.
Jag ÄLSKAR hur vi avslutar varandras meningar, och "stjäl" varandras tankar och vet vad den
andra menade fast den inte sa det. Jag ÄLSKAR att dela min vardag med någon så underbar.
Gör det min vardag mindre spännande att oftast veta vad jag gör ikväll, och med vem?
Finns det ingen kolsyra i min kärlek längre, bara för att jag har varit tillsammans med honom
så pass länge att jag vet hur hans mening slutar innan han själv har avslutat den?
Mitt svar är nej. Ett stort tjockt "NEJ". Jag är precis lika pirrigt kär i Mattias nu, som jag var
i början när jag rodnade varje gång han sa att jag är söt. Fast jag rodnar inte längre. Jag finner
vårt förhållande, och honom, precis lika spännande som det var första veckorna - för jag inser hela
tiden att man lär sig någonting man inte visste om varandra, varje dag.
Spänning och pirret finns kvar, och är lika instensivt som det var vår första månad tillsammans.
Skillnaden är bara att allt inte är nytt och osäkert längre. Det är tryggt och vackert, istället.
All spänning och allt pirr hör till det trygga och vackra också. Varje dag. Var dag. Vardag.
En vardag full med kolsyra. Som en läsk som aldrig blir avslagen. Och vad är det att vara rädd för?

                                  Godkväll ♥

                                  

                                                                      PUSSpuss