Tänkte bara berätta för er alla oroliga, att jag lever. Hihi..!

Halv åtta imorse befann jag mig på sjukhuset och fick byta om till "snygga" patient-
kläder. Eftersom jag inte är så grymt förtjust i att bli stucken med nålar, nersövd och
lämna mig själv i någon annans händer - så följde min mamma med mig ♥
Vad skulle jag göra utan mamma?
Eftersom man inte ska äta mindre än 6 timmar före en operation så var jag VRÅLhungrig,
inte blev jag mättare av att samtalsämnena med sköterskorna allt som oftast råkade
glida in på "mat"-ämnet heller hehe. Mitt fel kanske. I vilket fall som helst...
Efter att, med ultraljud, ha konstaterat att den där klumpen vid min ena äggstock
fortfarande satt kvar var det dags att bli nedsövd och lite skuren i av en snäll kirurg med
vit, välansad mustasch. Nedsövd.. hu! Jag gillar nte så värst.
Tycker att det är obehagligt när någon står precis bredvis en och säger "Nu känner du
dig snart sömnig, tänk på något trevligt så kanske du drömmer om det!" Usch.
JAG vill bestämma när jag ska sova..! Jag tänkte i alla fall på min Tias, och välkomnade
John Blunds fejkade halvbror - Herr Narkos.

När jag senare vaknade krampade det och gjorde ont i magen, och jag fick lite
painkillers att svälja ner med vatten. Min mun var lika med Saharas Öken
multiplicerat med sjuttioelva. VATTEN!! Drogad och trött som jag var sa jag,
med en femårings röst och bestämdhet, "Jag hungrig, jag törstig och kissnödig... Jag vill
åka hem nu...! När får jag åka hem till Tias?" Jag somnade igen och sov en stund till. Vaknade,
pratade lite med mamma och några snälla sköterskor. Somnade igen. Vaknade och bad om
något att äta och dricka. Jag fick en macka (som kändes torrare än sand eftersom min
mun vägrade producera saliv) och ett glas mjölk. Det var SÅÅÅ gott. Jag somnade en gång till.
Det var så skönt att sova. Jag vaknade till och pratade med kirurgen som kom och tittade att
allt var okej, och han berättade att han hade tagit bort den lilla, dumma klumpen som har gjort ont
och att jag skulle ta det LUGNT när jag kom hem sen. Jag lovar, tänkte jag och somnade om igen.

Vid kanske halv tre i eftermiddags någon gång, så var det dags att åka hem. Jag
kämpade mig ur sängen, och gick för att få tag på mina egna kläder. Blev totalyr och fick
krafitg blodsockerfall på två sekunder (inte värst konstigt med tanke på hur lite jag ätit
på hela dagen..!). Drack ett glas saft och lyckades, med mammas hjälp, att komma ner
till entrén och äta en yoghurt medan mamma hämtade bilen.

Åkte och handlade lite med mor för att se till att jag har allt hemma nu, när jag är förbjuden
att röra mig haha! Eller snarare, MAMMA handlade och JAG satt still. Kulkul.

Det var så skönt att se Mattias när jag kom hem. Han kom ut i trädgården och mötte
mig när jag kom. Jag hade narkos/morfindrömt massor om honom, hihi. Längtat ihjäl
mig på bara några timmar. Kändes som tusen. Klängde mig fast på honom och tog mig uppför
trappan och var ÄNTLIGEN hemma. Och just nu är sängen min bästa vän. Sängen och toaletten.
En och annan Polly smyger sig in i munnen på mig också såklart, och jag slumrar till lite
till och från pga den här krävande dagen, alla piller och de sömnkrävande känslorna kroppen.

Nu ska jag i alla fall slippa ha ont i magen, tack och lov!
Undrar ni något, min kära vänner, skicka ett sms - mobilen är nära till hands!
(Skicka ett sms ändå förresten - jag har lite tråkigt när jag itne får GÖRA något..)
Annars får ni väl fråga här på bloggen. Jag mår bra i alla fall, trots att jag nu går
som en 97-årig tant, inte kan skratta utan att tårarna rinner lite över att mina magmuskler
inte vill spänna sig, inte kan böja mig ner särskiltt långt och trots att jag måste
be om hjälp med ALLTING, som en tvååring som än inte lärt sig uttrycket "kan själv" hehe!
                                                                     Haha, tur att det snart går över!


Puss på er alla!