Hello!
Det var ett tag sen jag hade ork, lust eller tid att blogga. Men nu måste jag skriva av mig lite,
för jag blir så trött på en del saker.

1. Jag är ju, som bekant, gravid med bebis nummer 2. I och med att det är tätt mellan mina
graviditeter så växte min mage snabbare denna gång. Den är inte onormalt stor, men kanske
något större än vad de flesta verkar vara vana vid att se på kvinnor som är lika långt gångna
som jag. (Är i v 27) Jag är medveten om detta, min mage är ganska stor. En sak jag inte förstår är
att ALLA på något sätt förlorar sitt "Saker-som-man-kanske-inte-säger-för-man-kan-ta-illa-upp"-filter
när de ser mig med min mage. Jag får, varje gång jag lämnar mitt hus, höra av minst en människa
något av följande:
"OJ, vilken stor mage du har! Det kan inte vara långt kvar!!"
"Är du säääker på att det bara är en bebis där inne?!"
"Den där kan inte vara lätt att bära på!"
"Oj, oj, oj här spricker vi snart!"
"Nämen, hur många bebisar har du där inne!"

Det finns fler exempel, men jag orkar inte skriva en hel novell. Alltså OKEJ om någon som inte
känner mig frågar hur långt det är kvar, MEN inte f*n behöver man rygga tillbaka och dra
efter andan när jag säger att det är en oktoberbebis? Bli gärna chockad om du vill men
CONTROL YOURSELF för h-vete. Jag fattar inte. Trots att jag är gravid, och att en växande mage
ingår i konceptet, så är det fortfarande inte speciellt kul att bland det första folk BARA MÅSTE
utbrista när de ser mig är "OHMAJGAHD HUR STOR MAGE KAN MAN HA!". 

2. Mellan våra barn kommer det skilja ungefär 13 månader. Det är ju ganska tätt, kan ju vem som
helst räkna ut. Detta är saker jag är medveten om:
- Att jag blev gravid snabbt igen efter att lillprinsen fötts.
- Att det blir tätt mellan mina barn.
- Att jag kommer ha två s.k. "blöjbarn" samtidigt.
- Att jag inte bara kommer ha en bebis att ta hand om på dagarna, utan även en ett-åring.
- Att det antagligen kommer vara väldigt påfrestande emellanåt.
- Att även bebis nummer 2 kommer behöva äta på natten, precis som bebis nummer 1, och
att jag kommer att vara väldigt trött den första tiden.
- Att mina barn kanske inte alltid kommer sova middag samtidigt utan i omgångar, och kanske
till och med kommer väcka varandra ibland.

Saker som folk BARA MÅSTE tala om för mig/varna mig för: ALLT OVANSTÅENDE.
Plus lite till.

Något folk också väldigt gärna frågar är "Hur tänkte ni nu?". Alltså URSÄKTA DIG?!
Även om vår bebis nummer 2 blev till lite snabbare än vi kanske var helt beredda på, så har vi
ALDRIG känt någon osäkerhet inför skaffandet av flera barn, tätt. Vi båda är liksom helt
på det klara med hur en bebis blir till - så det var ingen jättechock när bebis nr 2 talade om att
den var på väg. Vi VILL ha våra barn tätt, och vi är medvetna om vad det innebär.
Och ÄVEN OM det inte hade varit så, VEM I HELA VÄRLDEN
tror du att du är - som tror dig har rätten att ifrågasätta mina/våra livsval?
Eller, ifrågasätt allt du vill - sitt hemma i vardagsrummet och SVIMMA över hur tätt jag ska ha

mina barn - men återigen: Det finns saker som inte är något annat än ohövliga.

SAKER MAN INTE SÄGER.

Allvarligt talat, jag blir lika chockad varje gång någon klämmer ur sig frågan "Hur tänkte du nu?"
och helt seriöst står och väntar på att jag ska svara. Om jag lät hormonerna styra lite mera, skulle
jag börja svara typ "Hur tänkte du när du bad frisören att göra sådär?" eller "Hur tänkte du när
du bara skaffade ett barn?" eller kanske "Hur tänkte du när du ifrågasätter en annan människas
val i livet på det där ohövliga, för att inte säga okänsliga, sättet?". Men det gör jag inte. Jag har
min standardreplik. Jag flyr undan ohövligheten med en gnutta humor:
"Jo, vi tänkte att vi tar en till när vi ändå har ångan uppe!" Orkar inte med människor som vill
ha förklaringar på saker som de inte har något att göra med.

Jag vet att jag nämnda lite av detta även i förra inlägget. Tyvärr har inte folks chock och brist
på filter i hjärnan blivit bättre med tiden. Och. Om någon nu skulle kommentera detta inlägg
med en antydan om att det är "hormonerna som pratar" så säger jag bara: B*tch please.
Bara för att en graviditet innebär hormonpåslag betyder inte det att man inte kan bli ledsen,
arg, irriterad eller förolämpad utan att det handlar om hormoner.


Förutom att det konstant regnar ohövligheter och idiotiska frågor över mig så är allt rätt bra.
Har svinont i rygg, höfter, svanskota osv. mest varje dag nu - men förutom det; WOHO! Haha!
Längtar till oktober då jag får klämma ut den här lilla sprattelgubben jag bär omkring på därinne.
Aldrig är det stilla! Oh well. Nu ska jag gå och ta mig en bit kladdkaka - för det är jag värd!

PUSS OCH HEJ