I förrgår öppnade jag en stor burk med persikohalvor, för att jag var så obotligt sugen på det.
Vi delade såklart på dem, för jag kan vara lite givmild trots cravings haha! Han åt dock inte upp sina,
utan sparade dem för att äta dem senare. Igår, låg jag i soffan efter att ha jobbat, och mådde
sämre än jag gjort på flera dagar. Var lite sugen på något men visste inte vad, hade ont i magen
och var allmänt gnällig. Då hör jag från köket, där han stod gjorde te till sig själv;
"Älskling, vill du har mina persikor? Jag kan ta något annat." Lyckan som uppstod är f*n obeskrivlig.

Han borde få medalj. Han är så underbar.
Visst, jag håller på att skapa en ny liten människa med alla krämpor och hormonöversvämningar
som det innebär. Men han inte bara står ut med mina galenskaper medan jag gör det, han vill och
försöker att underlätta livet för mig så mycket han bara kan - och det är INTE
ett lätt jobb kan jag säga. Jag går till och med MIG på nerverna. Helt fantastisk är han.

Så, nu ska jag sluta larva mig över min perfekta fästman. Jag måste äta (IGEN) för nu är bebis
hungrig (IGEN).

                                                                              Puss och hej!