Nu orkar jag inte mer. Jag vill bara kunna andas.

Men ingenstans finns det tillräckligt med luft för mig.
Jag är nog inte riktigt bra, eller så borde jag ta mindre andetag och
underordna mig de som bestämmer syrehalten i mitt liv.

"Livet är ingen lek" - nej jag VET. Jag lever faktiskt, har levt i arton år nu.
Jag har FATTAT att livet inte är en lek, det har bland andra DU
sett till att jag fått väldigt klart för mig, tidigt. Det är hos dig problemet ligger,
inte hos mig. Sluta få mig att må dåligt.

"Jag saknar dig" - jag saknar dig med. Du har alltid stått mig närmare än hela världen.
Jag orkar inte bråka mer, men jag orkar inte heller med
ansvarstjafs och måste'n just nu. Jag har fått en överdos av livet.

"Jag älskar dig också" - du räddade mitt huvud igår. Finaste blå.
Tack för att du håller mig samman, när ingen annan klarar det som du.
Du ger mig luft att andas, när luften som egentligen är min andas av andra.

"Det är klart du får bo här" - jag skulle DÖ utan dig människa. Dö på riktigt. Tack♥

"Det är mina vingar du lånar, tänk på det. De är gröna och vackra" -
och utan dina vingar vore jag bara en pöl på golvet by now. Du fattar inte,
nej du kan aldrig någonsin ever förstå, hur många gånger du
räddat mig. Räddat mig från klippkanten. Jag har stått så f*cking nära,
och lutat mig alldeles för långt ut. Över kanten,
en kant till mitt eget mentala stup. From where I can't be saved.
Men du kastar dig tveklöst fram, utan tanke på att du kanske
faller med, och drar mig åt rätt håll. Lyfter mig med dina vingar.
I will always love you, more than words can say.
It's your wings holding me up. Min gröna trygghet.


Jag är hemlös just nu. Nästan. Våldgästar människor som älskar mig.
Jag orkar inte riktigt med livet just nu. Det finns andrum,
och jag försöker fokusera på dem och göra resten på rutin.
Ett steg i taget, andas in, laga mat, andas ut, skriv uppgifter och tankar.

Baby, I can see your halo.. Fan vad jag längtar till helgen.

Ett steg för mig. Ett steg för dig.
            Jag andas i alla fall.