Ursäkta mitt icke-skrivande. Mår inte så bra just nu.

Jag skrev faktiskt ett inlägg igår, men jag raderade det fortare än kvickt så fort det blivit publicerat. Det slutade stämma med verkligheten vilket gjorde mig väldigt ledsen.

Jag hade en ensam dag igår, hemma, själv, i min säng. Kände att jag höll på att gå sönder.
Ingen är hemma, bortrest, jobb, upptagen, sjuk, anledningarna var en miljon.
Jag var ensam. Jag satt vid mitt msn och pratade lite, men kände att om jag inte fick en kram snart så skulle jag trilla isär i så många bitar att jag inte visste om jag skulle kunna plocka ihop mig själv sen,

Så jag ringde. Till en av de få som jag vet är tillräckligt stark för att se mig rasa samman.
Ville prata, skratta, kramas, snyfta, och känna att allt var okej.
Du sa att du skulle komma. Jag förblev ensam. Jag förstår anledningen delvis,
men samtidigt inte. Du brukar väl kunna stå upp för det som är sant? Vänskap är väl sant?
Jag gick sönder. Bara för att det "inte gick" att komma hit helt plötsligt.
Jag får inte ens höra av mig.
En av mina närmaste vänner. Vet mycket om mig, ser igenom alla murar, förstår mina tankar bättre än jag själv gör ibland och kan krama mig till förstånd. Jag förstår varför du tycker att det inte går, men den här gången behövde jag dig mer än någonsin förut. Jag sa det. Men jag får ändå inte höra av mig nu. En ängel gör inte så. Inte du av alla människor. Jag la mig ner på sängen, och föll isär utan några armar att falla i.

Paniken var överallt. I hjärtat, i huvudet, i sängen, i luften. Allt jag såg andades panik.
Nej, lämna mig inte. Inte nu, jag går sönder. Vännen, kom hit, snälla..
Vem skulle jag ringa till?
Sandra. Försökte ta några djupa andetag, försökte få styr på rösten ifall hennes mamma skulle svara. "Hej, det är Sandra" - allt brast. Jag fick fram ett "hej", sen kunde jag knappt andas för alla tårar. Trots att hon frågade hur det var, varför jag grät och vad som hade hänt så kunde jag inte få fram någonting. "Jag går sönder. Och jag får inte höra av mig. Var är min ängel.. Allt jag behövde var en kram och några timmar av tiden. Men det gick inte". Hon blev ganska arg. Det brukar bli så när jag är ledsen över någonting, hon blir arg på allt som kan göra mig ledsen. Älskade vän, jag hade dött om du inte hade svarat. Jag älskar dig. Vi pratade en stund. Sedan tänkte jag lägga mig ner och begrunda mig själv en stund. Försöka samla ihop bitarna av mig som låg utspridda över hela mitt rum.

Ville prata med min vampyr, men hon var inte hemma. Och mobilen var avslagen.

Jag bad. Till Gud. Varför!? Jag undrade varför jag jämt lyckas bli lämnad ensam. Inte en kotte är hemma, men den som faktiskt är det, ångrar sig och säger att han verkligen inte kan komma, trots att jag går sönder. Det är orättvist. Jag orkar inte vara själv, men ensam är allt jag är! Jag kände att vetskapen om att Han alltid lyssnar inte räckte, "Jag struntar i det, jag struntar i att jag vet att Du lyssnar, jag behöver en KRAM. En FYSISK röst som talar Dina ord, som lyssnar!!"
Precis när jag sagt det, ringde mobilen. "Michael" lyste på skärmen. Min gamla konfaledare, en av de få i världen som jag kände fullt förtroende bara efter att träffat honom en gång. Vi pratar inte så ofta, och ses ännu mer sällan, men jag vet att han finns. Vilket känns bra. Och HAN av alla människor ringde. "Hej Kim, hur mår du?" sa han. "Inte så bra faktiskt" var allt jag kunde få ur mig innan jag började snyfta igen. Han bad mig berätta varför jag var ledsen, och jag kände att han lyssnade på varenda stavelse. Vi pratade en stund, sedan bad han mig läsa lite saker som han hade skrivit och ville få lite feedback på. Självklart gjorde jag det, och självklart var det lika bra som alltid när han skriver och berättar om Gud. Han fick mig på bättre tankar, och han sa att jag skulle ringa nästa gång jag får ett break down. Underbara människa. När vi hade lagt på, började jag skratta. "Okej Gud, jag ger mig. Jag förstår att Du lyssnar nu, jag ska sluta säga emot". Slumpen, säger en del. Men varför skulle det varit slumpen? Jag låg och hade panik överallt, visste inte vart jag skulle ta vägen och föll isär mer och mer för varje sekund. Och just då ringde en av de få som verkligen lyssnar på allt, och talar Guds ord väldigt bra. Han ringer PRECIS när jag sagt att jag måste få höra en fysisk röst tala till mig. Slumpen, är när Gud verkat men väljer att vara anonym. Thank you Lord.

Min vampyr kom hem på kvällen, och vi pratade massor i telefonen. Jag blev så lycklig att jag kunde ha SPRUNGIT hem till henne fastän jag har ont överallt. Jag åt yoghurt på min balkong, invirad i zebrafilten och hade min älskade vampyrStigus i örat. Lyckan där, var som lim för mina pusselbitar.

Idag ska jag hem till älskade Stina. Jag ska kramar henne tills armarna domnar bort, men inte släppa ändå. Never ever again att jag släpper taget om henne. "Aldrig att jag skulle lämna dig. Inte för någon. Det spelar ingen roll hur svartsjuk eller arg någon blir, du hade mig först!" Jag älskar dig så mycket att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ingen chokladsmet, inga böcker, inget skrivande, ingen musik, ingen dans, inga vampyrfilmer och inga pannkakor i hela världen kan mäta sig med dig. Du är helt enkelt bäst <3





vi hörs imorrn, hejdå <3