Ibland blir jag så trött på folk! Gah!
Detta är ett klagande inlägg, just as you know. Läs eller låt bli.

Jag sitter alltså på bussen. (Imorse) Den bussen jag åker kommer jättetidigt, och jag
går på bland de första (ibland allra först). Eftersom jag åker buss så tidigt, och så länge
sätter jag mig nästan alltid och tar igen lite sömn innan skolan sådär. Jag hinner sova
ungefär en timme innan det är dags att kliva av. Denna morgon var inte annorlunda. Jag är trött.

På min buss finns det såna där "mittemotsäten" ni vet? Dvs, två stycken säten som är
riktade framåt och så två som är mittemot (sitter man på dem mittemot så åker man alltså "baklänges").
Eftersom jag, som sagt, går på bland de första så sätter jag mig där. Alltid. Lite "Svensson"-syndrom
sådär. Det är min plats. Där sätter jag mig, och lägger väskorna på sätet bredvid. Anledningen
till att jag kan lägga väskorna där, är att jag vet att det inte är någon risk att den platsen kommer
behövas. Det är så pass många som åker buss när vi kommer till en viss hållplats, att därifrån
går det en till buss. Min buss är alltså oftast halvfull. Ingen brukar sitta bredvid mig, och ingen
behöver sätta sig där (för närmast lediga plats är typ ett steg bort, eller varför inte - mittemot.).

Imorse satt jag alltså och slumrade som vanligt. Mitt huvud värker så jag kunte inte riktigt somna.
Men jag lyckas i alla fall bli "medvetslös" en liten stund. Helt plötsligt hör jag något ljud genom
Ipodlurarnas melodier. Förvirrad och nyvaken tittar jag upp. Där står en tjej (kvinna, brud, människa,
irriterande idiot?) med ena foten i ett kliv mot sätet där jag har mina väskor. Lite förvirrat tittar jag
mig omkring (fortfarande många tomma säten.. ÖVERALLT) och plockar nyvaket bort mina väskor
och mosar ner dem båda mellan mina fötter, på golvet. Den här människan sätter sig bredvid mig.
Hon har en sådan stor jacka att hon tar upp LITE DRYGT ett säte, så jag känner mig ganska intryckt
mot mitt fönster. Hon börjar krångla på sig bältet (som sitter på sidan om sätet som är mot mig).
Hon breder ut morgonens tidning i knät. Hon gräver efter saker i sin vänstra jackficka (fickan
jag sitter inträngd mot) som tydligen inte ligger där, så hon måste leta MYCKET och LÄNGE.

Frågeställning: Varför väljer man att vilja sitta på en plats, när man (bl.a.) måste;
1. Väcka någon som, uppenbarligen, sover för att komma åt platsen överhuvudtaget ?
2. Be personen, som just blivit brutalt väckt, att ta bort sina väskor ?
3. Ha så mycket plats att personen bredvid nu har det väldigt trångt och
därmed inte längre kan sova eller ens slumra ?
4. Gräva i sina fickor hela tiden, så att man puttar på allt som är närmare än en meter bort
(vilket alltså inkluderar sovande personer på sätet bredvid) ?
Varför väljer man detta, när alternativet är att sitta själv, på en egen plats ungefär
ett steg därifrån (eftersom bussen är halvtom!) utan att störa någon!?

Jag fattar inte! Och jag blir så himla IRRITERAD! Jag SOV. Jag BEHÖVDE sova.
Det FANNS gott om plats ÖVERALLT på bussen, men hon kände tydligen ändå att hon
VAR TVUNGEN att VÄCKA MIG och sitta där jag hade mina väskor. GAAAH!
Idiot.

Conclusion; Control your idiotic urges to sit next to me when I'm asleep. Next time, I won't be nice.

Puh.. nu ska jag skriva ut min sista uppgift innan lovet intågar! (:
Vi hörs ♥