Inte samma sak
12:33:48/Hejsan hoppsan lillebror!
Här sitter jag, med en bebis som äntligen sover lite och en massa måsten som bara
ligger och väntar på mig... Haha! Tänkte skriva en liten lista över saker som inte är samma
sak längre, istället för att fylla diskmaskinen/slänga in en tvätt i tvättmaskinen/vika tvätten
i torktumlare/dammsuga osv. Alltså. Saker som förändras på sätt som knappt var tänkbara,
innan jag blev mamma.
Här sitter jag, med en bebis som äntligen sover lite och en massa måsten som bara
ligger och väntar på mig... Haha! Tänkte skriva en liten lista över saker som inte är samma
sak längre, istället för att fylla diskmaskinen/slänga in en tvätt i tvättmaskinen/vika tvätten
i torktumlare/dammsuga osv. Alltså. Saker som förändras på sätt som knappt var tänkbara,
innan jag blev mamma.
1. Toalettbesök.
Ni vet, de där minuterna av ensamtid man har några gånger om dagen,
bakom en låst dörr, utan stress... HAHAHA. Oj, ursäkta. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag
skulle höra mig själv säga "Åh vad skönt att du är hemma älskling, jag går och bajsar nu. ENSAM."
Eller att "jag ska bara gå på toan" skulle innebära ljudet av springande fötter, och någon
som vill att man läser ur en Bamsebok NU NU NU. Men, that's my life :)
2. Att leta efter fjärrkontrollen.
I know, det gör man när man inte har barn också. Skillnaden är att man oftast hittar den där
man själv, eller sambon, la den senast. Typ, i soffan, på bordet eller om den möjligtvis trillat
ner på golvet. Platser jag inte visste att man kunde hitta en fjärrkontroll på;
Under bäddmadrassen i sängen, i en låda full av leksaksbilar, UNDER soffan, under mattan i köket,
eller i skåpet där vi förvarar alla matlådor/plastburkar. Men bara fantasin i huvudet på min son
sätter gränserna! Haha! För att inte tala om att konstiga ställen jag la den på när jag var gravid
och virrigare än en huvudlös höna. Kylskåpet var en klassiker. I know, I know. You may now laugh.
3. Att dammsuga.
Ni vet när man ska dammsuga, och man börjar med att plocka undan allt som
kan vara i vägen? Kanske att man även plockar ut mattorna, för att skaka/vädra dem också.
Man plockar alltså undan, man tar fram dammsugaren och sen gör man det dammsugaren är skapt
att göra. HAHAHAHA. Oj, förlåt, där kom det där skrattet igen. Alltså.
Att dammsuga med en superhjälpsam 1,5-åring;
Plocka undan alla leksaker/gosedjur/böcker osv från golvet. Gå ut med den mattan som ska rystas.
Gå in igen, plocka undan alla leksaker/gosedjur/böcker/klossar som på något magiskt sätt
hamnat på golvet igen. Hämta fram dammsugaren, och även sonens lilla gröna dammsugare
då han självklart vill och får hjälpa till. Än en gång plocka undan några leksaker som jag,
vid det här laget, börjar ana har fungerande ben och ett eget liv. Starta dammsugaren.
Hinna två meter dammsugning innan dammsugare slutar låta. Vid dammsugaren står en liten kille
och ser busig och nöjd ut. Han pekar att han vill ha den stora, så kan jag ta den lilla dammsugaren.
Förklara för busungen att han får använda sin dammsugare, och att han inte får stänga av mammas
dammsugare. Upprepa detta mönster tills hela huset är dammsuget. Och vet ni? Jag skulle aldrig
byta tillbaka till det gamla sättet!
4. Att klä på sig ytterkäderna, innan man ska åka hemifrån.
Innan barn; Hämta skorna man vill ha. Sätta på sig jackan man vill ha. Kanske mössa, om det
är kallt. En sista koll i spegeln, fåfäng som man är. Aaand GO!
Med barn; Förvarna äldsta sonen att man nu ska klä på sig och åka. Hämta minstingens kläder
och babyskyddet han ska sitta i när han påklädd. Medans du klär på den lilla, ser du att den
stora inte längre har strumpor på sig. Med lillemannen under armen plockar du fram allt som
äldsta sonen ska ha på sig, inklusive nya strumpor (när du kommer hem hittar du SJÄLVKLART
de "gamla" strumporna i diskhon, 'cause you know, var annars). Stoppa i den lilla teddyklädda
bebisen i babyskyddet, napp och snuttefilt på plats. Sätt på strumpor på den stora herr'n, som
inte vill ha strumpor. Förklara varför man har strumpor, medan du brottar på ett par fleecebyxor
på nyss nämnda herre som helt plötsligt utvecklat spaghettibensyndromet. Hör springande fötter
när du vänder dig om för att plocka upp tjocktröjan som han, med de snabba fötterna, ska ha på sig.
Spring efter och klä på honom tröjan, en mössa och kanske någon liten halsduk i farten.
Klä på honom jackan till ljudet av en sovande bebis snarkningar. Förklara för den lilla herr'n
som nu inte kan lämna huset snabbt nog, att man måste ha skor på fötterna för att in bli blöt/kall.
Försök sätta skor på fötterna på killen som just fått en släng av spaghettiben igen.
Kom på att du också borde ha en jacka och kanske skor innan ni ska gå. Klä på dig det, till ljudet
av bebissnarkningar och "MAMMA MAMMA MAMMA" - för uppenbarligen borde jag ju varit klar
för länge sen, för han har ju varit klar huuur länge som heeelst och vill gå nuuuuu. En sista koll
i spegeln sker i backspegeln i bilen, YES ögonbrynen looks good okey and GO! Haha! :)
Ni vet, de där minuterna av ensamtid man har några gånger om dagen,
bakom en låst dörr, utan stress... HAHAHA. Oj, ursäkta. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag
skulle höra mig själv säga "Åh vad skönt att du är hemma älskling, jag går och bajsar nu. ENSAM."
Eller att "jag ska bara gå på toan" skulle innebära ljudet av springande fötter, och någon
som vill att man läser ur en Bamsebok NU NU NU. Men, that's my life :)
2. Att leta efter fjärrkontrollen.
I know, det gör man när man inte har barn också. Skillnaden är att man oftast hittar den där
man själv, eller sambon, la den senast. Typ, i soffan, på bordet eller om den möjligtvis trillat
ner på golvet. Platser jag inte visste att man kunde hitta en fjärrkontroll på;
Under bäddmadrassen i sängen, i en låda full av leksaksbilar, UNDER soffan, under mattan i köket,
eller i skåpet där vi förvarar alla matlådor/plastburkar. Men bara fantasin i huvudet på min son
sätter gränserna! Haha! För att inte tala om att konstiga ställen jag la den på när jag var gravid
och virrigare än en huvudlös höna. Kylskåpet var en klassiker. I know, I know. You may now laugh.
3. Att dammsuga.
Ni vet när man ska dammsuga, och man börjar med att plocka undan allt som
kan vara i vägen? Kanske att man även plockar ut mattorna, för att skaka/vädra dem också.
Man plockar alltså undan, man tar fram dammsugaren och sen gör man det dammsugaren är skapt
att göra. HAHAHAHA. Oj, förlåt, där kom det där skrattet igen. Alltså.
Att dammsuga med en superhjälpsam 1,5-åring;
Plocka undan alla leksaker/gosedjur/böcker osv från golvet. Gå ut med den mattan som ska rystas.
Gå in igen, plocka undan alla leksaker/gosedjur/böcker/klossar som på något magiskt sätt
hamnat på golvet igen. Hämta fram dammsugaren, och även sonens lilla gröna dammsugare
då han självklart vill och får hjälpa till. Än en gång plocka undan några leksaker som jag,
vid det här laget, börjar ana har fungerande ben och ett eget liv. Starta dammsugaren.
Hinna två meter dammsugning innan dammsugare slutar låta. Vid dammsugaren står en liten kille
och ser busig och nöjd ut. Han pekar att han vill ha den stora, så kan jag ta den lilla dammsugaren.
Förklara för busungen att han får använda sin dammsugare, och att han inte får stänga av mammas
dammsugare. Upprepa detta mönster tills hela huset är dammsuget. Och vet ni? Jag skulle aldrig
byta tillbaka till det gamla sättet!
4. Att klä på sig ytterkäderna, innan man ska åka hemifrån.
Innan barn; Hämta skorna man vill ha. Sätta på sig jackan man vill ha. Kanske mössa, om det
är kallt. En sista koll i spegeln, fåfäng som man är. Aaand GO!
Med barn; Förvarna äldsta sonen att man nu ska klä på sig och åka. Hämta minstingens kläder
och babyskyddet han ska sitta i när han påklädd. Medans du klär på den lilla, ser du att den
stora inte längre har strumpor på sig. Med lillemannen under armen plockar du fram allt som
äldsta sonen ska ha på sig, inklusive nya strumpor (när du kommer hem hittar du SJÄLVKLART
de "gamla" strumporna i diskhon, 'cause you know, var annars). Stoppa i den lilla teddyklädda
bebisen i babyskyddet, napp och snuttefilt på plats. Sätt på strumpor på den stora herr'n, som
inte vill ha strumpor. Förklara varför man har strumpor, medan du brottar på ett par fleecebyxor
på nyss nämnda herre som helt plötsligt utvecklat spaghettibensyndromet. Hör springande fötter
när du vänder dig om för att plocka upp tjocktröjan som han, med de snabba fötterna, ska ha på sig.
Spring efter och klä på honom tröjan, en mössa och kanske någon liten halsduk i farten.
Klä på honom jackan till ljudet av en sovande bebis snarkningar. Förklara för den lilla herr'n
som nu inte kan lämna huset snabbt nog, att man måste ha skor på fötterna för att in bli blöt/kall.
Försök sätta skor på fötterna på killen som just fått en släng av spaghettiben igen.
Kom på att du också borde ha en jacka och kanske skor innan ni ska gå. Klä på dig det, till ljudet
av bebissnarkningar och "MAMMA MAMMA MAMMA" - för uppenbarligen borde jag ju varit klar
för länge sen, för han har ju varit klar huuur länge som heeelst och vill gå nuuuuu. En sista koll
i spegeln sker i backspegeln i bilen, YES ögonbrynen looks good okey and GO! Haha! :)
Jag skulle kunna göra fler punkter, men nu har jag en vaken bebis som vill ha uppmärksamhet
och kanske smaka potatismos för första gången. Puss och hej!
och kanske smaka potatismos för första gången. Puss och hej!
Jag är mamma, jag är inte död
Hejhopp! Nu var det sådär förbaskat längesen jag skrev igen. Man skulle ju kunna tro att rubriken
har något med det att göra - men icke! Jag tänker skriva ett inlägg om något jag fick höra mycket
under båda mina graviditeter, men även nu - när jag är mamma till två fantastiska små pojkar.
När jag var gravid (och även innan när jag pratade om att jag ville ha barn) fick jag ofta höra
"Men du är ju så ung! Ska du inte leva lite först?". Ungefär den femhundrasjuttielfte gången jag
fick höra det så började jag svara "Oj då! Jag tror du hörde fel! Jag sa alltså att jag vill bli MAMMA,
inte att jag planerar att begå självmord!". Folk blev alltid lika ställda. Vad menade jag egentligen?
Men jag undrar istället: Vad menade DE egentligen?! Jag förstår inte hur man till en blivande mamma
kan säga något som får det att låta som att livet kommer ta slut när barn kommer in i bilden.
Om man absolut inte vill ha barn kan jag ha full förståelse för att det kanske går att känna så.
Men jag ville ju bli mamma. Jag var påväg att bli mamma. Jag ÄR en mamma. Jag får fortfarande
höra liknande saker. JA. JAG FÅR FORTFARANDE HÖRA ATT MITT LIV ÄR MER ELLER MINDRE
SLUT, bara för att jag har barn. Det är helt stört, I know, låt den galenskapen sjunka in en stund.
har något med det att göra - men icke! Jag tänker skriva ett inlägg om något jag fick höra mycket
under båda mina graviditeter, men även nu - när jag är mamma till två fantastiska små pojkar.
När jag var gravid (och även innan när jag pratade om att jag ville ha barn) fick jag ofta höra
"Men du är ju så ung! Ska du inte leva lite först?". Ungefär den femhundrasjuttielfte gången jag
fick höra det så började jag svara "Oj då! Jag tror du hörde fel! Jag sa alltså att jag vill bli MAMMA,
inte att jag planerar att begå självmord!". Folk blev alltid lika ställda. Vad menade jag egentligen?
Men jag undrar istället: Vad menade DE egentligen?! Jag förstår inte hur man till en blivande mamma
kan säga något som får det att låta som att livet kommer ta slut när barn kommer in i bilden.
Om man absolut inte vill ha barn kan jag ha full förståelse för att det kanske går att känna så.
Men jag ville ju bli mamma. Jag var påväg att bli mamma. Jag ÄR en mamma. Jag får fortfarande
höra liknande saker. JA. JAG FÅR FORTFARANDE HÖRA ATT MITT LIV ÄR MER ELLER MINDRE
SLUT, bara för att jag har barn. Det är helt stört, I know, låt den galenskapen sjunka in en stund.
På grund av mina upplevelser av en del människors inställning till barn, vill jag säga följande:
Mitt liv är inte slut. F*cking far from it. Den kärleken jag upplevde när jag såg mina barn första
gången är helt, och total klyschigt obeskrivlig. Jag har absolut dagar när jag vill slita mitt hår,
för den ena skriker av hunger och den andra vill inte använda sina ben utan bara bli lyft och blir
han inte det så skriker han också, och så bajsar den ena och den andra kräks. Haha, underbart
är ett ord långt ifrån vad jag känner då. Och ja, vissa dagar när sambon kommer hem från jobbet så
säger jag "Hej, det är dina ungar nu, för nu ska jag BAJSA IFRED!" och låser in mg i 40 minuter på
toaletten. MEN. Faktum är att jag kan, och gör, allt jag gjorde innan jag fick barn. Nej, jag kanske inte kan spontanåka till bästisen i Stockholm bara för att jag känner för det och nej - att kissa själv är inget jag gör ofta.
Men allt går, och går det inte direkt så går det med lite planering. Jag åker till stan och fikar. Jag träffar
vänner. Jag åker och badar (babysim, wohoo!) och jag går på kalas. Jag åker på konvent, ibland för att
sälja saker jag själv har gjort - ibland bara för att det är roligt. Jag går på marknader och loppisar, och jag
lagar mat/bakar och jag umgås med familjen. Jag läser böcker, jag spelar GameBoy (nej, jag kommer
aldrig växa ifrån det - let it go) och jag äter mitt favoritgodis. Enda skillnaden är att jag kanske måste
byta en blöja när vi har fikat klart. Jag kan inte spontanåka till stan och vara inne på 45 minuter,
men ge mig 1,5 timme and I'll be there. Förra helgen åkte jag till världens bästa vän, i Stockholm, tog ett
eller ett par glas vin och sov till klockan 11 dagen efter. Jag puttar runt på en stor syskonvagn när jag är på
konvent, och jag måste ropa "Vänta på maaammaaa!", "VI MÅSTE BETALA FÖRST!" och
"Nej, man slänger inte banan på någon!" några gånger mer än andra gör. Och större delen av
böckerna som blir lästa, eller spel som blir spelade, blir det efter Bolibompa. Jag gör vad jag vill.
Bara med lite extra planering, en bebis och en nyfiken 1,5-åring som ständiga följeslagare. Och
om jag panik-känner att jag bara MÅSTE få vara HELT själv så har mina barn faktiskt en pappa.
En helt otroligt bra sådan, dessutom. Råkar han också vara i desperat behov av egentid, eller
som denna helgen - vara febrig och jättesjuk så han knappt orkar äta - har jag VÄRLDENS BÄSTA
familj som hjälper mig med våra småprinsar.
Mitt liv är inte slut. F*cking far from it. Den kärleken jag upplevde när jag såg mina barn första
gången är helt, och total klyschigt obeskrivlig. Jag har absolut dagar när jag vill slita mitt hår,
för den ena skriker av hunger och den andra vill inte använda sina ben utan bara bli lyft och blir
han inte det så skriker han också, och så bajsar den ena och den andra kräks. Haha, underbart
är ett ord långt ifrån vad jag känner då. Och ja, vissa dagar när sambon kommer hem från jobbet så
säger jag "Hej, det är dina ungar nu, för nu ska jag BAJSA IFRED!" och låser in mg i 40 minuter på
toaletten. MEN. Faktum är att jag kan, och gör, allt jag gjorde innan jag fick barn. Nej, jag kanske inte kan spontanåka till bästisen i Stockholm bara för att jag känner för det och nej - att kissa själv är inget jag gör ofta.
Men allt går, och går det inte direkt så går det med lite planering. Jag åker till stan och fikar. Jag träffar
vänner. Jag åker och badar (babysim, wohoo!) och jag går på kalas. Jag åker på konvent, ibland för att
sälja saker jag själv har gjort - ibland bara för att det är roligt. Jag går på marknader och loppisar, och jag
lagar mat/bakar och jag umgås med familjen. Jag läser böcker, jag spelar GameBoy (nej, jag kommer
aldrig växa ifrån det - let it go) och jag äter mitt favoritgodis. Enda skillnaden är att jag kanske måste
byta en blöja när vi har fikat klart. Jag kan inte spontanåka till stan och vara inne på 45 minuter,
men ge mig 1,5 timme and I'll be there. Förra helgen åkte jag till världens bästa vän, i Stockholm, tog ett
eller ett par glas vin och sov till klockan 11 dagen efter. Jag puttar runt på en stor syskonvagn när jag är på
konvent, och jag måste ropa "Vänta på maaammaaa!", "VI MÅSTE BETALA FÖRST!" och
"Nej, man slänger inte banan på någon!" några gånger mer än andra gör. Och större delen av
böckerna som blir lästa, eller spel som blir spelade, blir det efter Bolibompa. Jag gör vad jag vill.
Bara med lite extra planering, en bebis och en nyfiken 1,5-åring som ständiga följeslagare. Och
om jag panik-känner att jag bara MÅSTE få vara HELT själv så har mina barn faktiskt en pappa.
En helt otroligt bra sådan, dessutom. Råkar han också vara i desperat behov av egentid, eller
som denna helgen - vara febrig och jättesjuk så han knappt orkar äta - har jag VÄRLDENS BÄSTA
familj som hjälper mig med våra småprinsar.
Så, allt som gick att göra förut, det går att göra nu också. Eller nej, jag har glömt hur en sån där
svinlång, ostörd sovmorgon känns. Haha! Sovmorgon för mig är att sova ostört till 7:30. För,
eftersom vi bor ganska litet än så länge, så är det svårt att få sova vidare även om en av oss går
upp själv med barnen på helgmorgonen. Allt hörs, liksom. Men sånt överlever man. Och om jag
känner mig sådär på galenskapens rand av sömnbrist, så har jag oftast någon fantastisk familjemedlem
som kan tänka sig att hjälpa till lite. Jag är alltså inte ett dugg DÖD bara för att jag är en 24-årig tvåbarnsmamma. Tvärtom! Jag har nog aldrig levt så mycket, som jag gör nu!
Hur jag ens levde utan dregliga pussar och bebisgos är för mig helt oförståeligt..! :) Det är värt
all sömnbrist i hela världen. På riktigt.
svinlång, ostörd sovmorgon känns. Haha! Sovmorgon för mig är att sova ostört till 7:30. För,
eftersom vi bor ganska litet än så länge, så är det svårt att få sova vidare även om en av oss går
upp själv med barnen på helgmorgonen. Allt hörs, liksom. Men sånt överlever man. Och om jag
känner mig sådär på galenskapens rand av sömnbrist, så har jag oftast någon fantastisk familjemedlem
som kan tänka sig att hjälpa till lite. Jag är alltså inte ett dugg DÖD bara för att jag är en 24-årig tvåbarnsmamma. Tvärtom! Jag har nog aldrig levt så mycket, som jag gör nu!
Hur jag ens levde utan dregliga pussar och bebisgos är för mig helt oförståeligt..! :) Det är värt
all sömnbrist i hela världen. På riktigt.
Det var allt för den här gången. Ska försöka att skriva ner det jag tänker på oftare. Men det är lite
svårt att orka ibland. JA, jag prioriterar att äta/sova middag/dammsuga mitt hus framför
bloggen... Stäm mig! ;) Puss och kram - skumbanan!
svårt att orka ibland. JA, jag prioriterar att äta/sova middag/dammsuga mitt hus framför
bloggen... Stäm mig! ;) Puss och kram - skumbanan!
