Nu kommer jag skriva ett ganska långt inlägg tror jag. Och jag tror även, att det kommer bli
lite kärleksklibbigt. Men det kommer också handla om kroppsideal och sjuka samhällsnormer.
So bare with me.

Jag kom på en sak igår. Jag har inte alltid varit jättevänligt inställd till min kropp. Jag har
alltid varit lång och smal, och ändå med relativt jämna mellanrum fått höra att jag är
fin/söt/vacker/sexig. Jag har förstått att jag kanske inte är helt genomful. Men. Jag är uppväxt
i ett samhälle som ständigt matar mig med budskapet att jag kan bli bättre, finare, smalare och
att det finns så många fler som är vackrare än jag. Therefor, har jag alltid varit lite missnöjd.
Och rädd för att jag kanske skulle "bli av med" det där fina som en del andra tydligen såg.
Typ genom att "råka bli" "tjock" eller något däråt.

På grund av det jag beskrev ovan, var mina graviditeter väldigt mentalt påfrestande
emellanåt - särskilt gällande min relation till mitt eget utseende. Jag fick fortfarande höra
att jag var vacker. Både av främlingar, och av nära och kära. Men min hjärna sa med hög
och tydlig stämma "Du kan inte ens ha storlek 38 i GRAVIDbyxor, förstå hur tjock du är".
Jag var gravid. Jag var väl medveten om att jag var gravid och att kroppen ändras då,
och att jag inte var TJOCK utan att min kropp bar ett barn och därför anpassade sig efter
vad som behövdes för att jag och barnet skulle må bra. Jag visste det. Jättemycket visst jag det.
Men. MEN. Med stora bokstäver. Jag var ändå ledsen. Ledsen över att känna mig som en
gigantisk valross. Ledsen över att sitta fast i en kropp som inte kändes som den brukade,
och jag skrattade när jag tänkte tillbaka på hur jag hade kunnat titta mig i spegeln som
vältränad, ogravid kvinna - och tänka "Borde jag inte kunna komma i byxor som är en storlek
mindre? Vore jag inte liiiiite finare då?" Jag vet. Jag hör hur absurt detta är.

Det kanske låter som att denna text är påväg att bli en såndär samhällskritisk "varför matas
kvinnor med skeva kroppsideal"-text. Men det är inte däråt jag ska. För det jag kom på igår
är något annat.

Min kropp har aldrig varit så långt ifrån den kroppsformen jag förr eftersträvande, som den är nu.
Ändå har jag aldrig varit så nöjd i hela mitt liv. Nej, den lösa huden på min mage kanske inte är
skitfin. Men den symboliserar något fint. Jag klarade av att bära två barn på två år. Jag klarade
av att bära cirka 18 extra kilon TVÅ gånger på kort tid, utan att gå sönder, och jag födde två vackra,
friska barn genom kejsarsnitt - då min kropp inte var skapt för en "normal" födsel.
Men det är inte bara på grund av vetskapen om vad jag har klarat, som gör att jag numera
tycker att jag är rätt fin. Nej. Jag skulle nog aldrig tycka såhär mycket om mig själv och min kropp,
om det inte vore för mannen jag lever tillsammans med. Han, den där, som jag känt i 19 år.
Han, som jag snart varit tillsammans med i 7 år. Och kär i så mycket längre än så.
Han, med stort H. Mannen i mitt liv.

Igår sa jag till honom, "Du talar så ofta om för mig hur fin och vacker jag är, att jag börjar
få en skev bild av hur jag ser ut. Jag börjar se mig själv i spegeln, och tänka DAMN GIRL!
Jag ser lös hud, delade magmuskler och allt. Men jag känner ändå att 'jo, jag ÄR f*n skitfin, det
är inte bara som han säger!' Haha! Jag vet inte om det är bra eller dåligt, att gå omkring
och känna sig vacker så stor del av sin vakna tid. Det kan väl aldrig vara normalt!?"
Och faktum är att nej, det är säkert inte ett dugg normalt. Men. Det borde vara det.
Jag älskar fortfarande att träna och äta nyttigt, och slå nya personliga löprekord. Men det
är för att jag redan älskar min kropp, som jag gillar att ta hand om den. Inte för att jag känner
något brinnande behov av förändring egentligen. Jag kan ju inte säga att jag blir ledsen
när jag ser muskler växa, och känslan av att känna mig starkare. Men det har som sagt inte
med att göra utseendet i sig. Förstår ni?

Jag lever tillsammans med en man som ständigt talar om för mig att jag är perfekt precis som
jag är. Och jag har nu själv börjat tycka likadan. Det tog mig till mitt 25:te levnadsår att börja
se mig själv i spegeln och kunna säga "OH YEAH, that is me and I am fabulous!". Tjugofem
levnadsår, två graviditeter, lös hud och ett par bristningar på mitt vänstra lår. OCH det
behövdes en jädrans massa tjat från världens mest fantastiska människa för att budskapet
skulle nå fram: Jag är fin, vacker, sexig och perfekt PRECIS som JAG är. Sådäså.

Det är kanske lite synd att det tog så lång tid att komma till denna insikt. Men.
Jag är så tacksam. Livets alla dagar ska spenderas med han som fick mig att älska mig
själv som jag är. Jag. Är. Så. Lyckligt. Lottad.

Det var det jag ville säga. Screw Jante, I'm fabulous!
Puss och hej - skitsnygg tjej! Skalman, OVER AND OUT!