Innan jag blev förälder fanns det massor av saker som jag sa att jag aldrig skulle göra.
Sen föddes mitt första barn, och tji fick jag. Strax därefter föddes skruttunge nummer två
och det är ett faktum - Nöden Har (tamejtusan) Ingen Lag. Här kommer en liten lista
på saker jag (och säkert andra också) sa att de minsann ALDRIG skulle göra när de
fick barn, för i sitt eget huvud har man allt "all figured out".

1. Ta åt mig av vad andra säger om mig/mina val i mitt föräldraskap.
Jag har alltid stått på mig egentligen. Men liiite skaver ju folks åsikter i öronen, och i
vissa "svaga" ögonblick kan en ju inte annat än tänka "GÖR jag så himla fel!? Jag
kanske borde lyssna mer på 'alla andra'..." Men nej. Svaret är nej. Folk/samhället/surtanter
och surgubbar kommer aldrig vara nöjda. Nånsin.

Amma - "Men guuuuu'va stor din bebis är, nu ska du väl snart vänja av honom/henne vid bröstet?".
Inte amma - "Men AMMAR INTE DU? Du vet väl att det är det bästa för barnet, har du verkligen
provat ALLT för att det ska funka?".
Ett barn som hoppade över att krypa för att gå var roligare - "Det är jätteviktigt för barn att krypa först,
det kan hämma deras motorik och utveckling att gå först och krypa sen.".
Ett barn som kryper - "Han kryper lite udda, han gör inga ansatser att krypa 'som vanligt' eller?".
Och så vidare, och så vidare, och så vidare.
There´s no pleasing them, har jag insett. Jag gör som jag gör, thank you very much.

2. Ta till tv:n.
"Jag ska minsann AAAAALDRIG använda tv:n som distraktion för barnen. Klart de ska få se
på Bolibompa och sådär, men sätta på ett avsnitt av Pippi Långstrump medan jag lagar mat?
Nej, nej, nej!!!"
Till mig själv vill jag bara säga: HAHAHAHAHAHAHA! Och ge följande scenario som exempel:
Pappan jobbar sent. Ugnen är igång, luckan är varm. Du har diverse kastruller och grytor på spisen.
Du behöver hälla av potatisvattnet, och snart ta ut och känna på whatever du lagar i ugnen.
Du har ett barn på varje ben, som pendlar mellan hungergnäll och "Mamma, titta hä! Mamma,
titta HÄ!". Du har provat att sätta dem i sina matstolar, men det var inte populärt just idag.
I alla fall inte för den äldsta. Du vill inte råka snubbla och hälla kokande vatten över någon liten
guldklimp, inte heller se små fingrar leta sig fram till ugnsluckan. Alltså. En liten kille med ett
smörgåsrån i matstolen vid köksbordet och en annan liten kille i soffan framför en kvart av
"Sara och Anka" så att du säkert kan färdigställa familjens måltid utan incidenter. Och det är OKEJ.
Mina barn ser inte på tv i några mängder. Kanske lite på morgonen efter frukost (tittar inte direkt
så aktivt då dock, för leka är roligare), ibland när mamman behöver kunna röra sig med varma
saker i köket och så Bolibompa förstås. Åh jo, vid ett tillfälle till. När jag känner "KAN JAG BARA
FÅ KISSA IFRED EN GÅNG PER DAG" och då blir det lite "Daniel Tigers Kvarter" och vips
för man sitta på toaletten utan leksaksbilar och någon som klättrar upp i knät på en medan man
gör det man gör på toan, haha! Oh well!

3. Torka snor med något annat än näsduk/handduk/papper.
Innan barn -"Guuu'va äckligt ,den där mamman torkade sitt barns näsa MED HANDEN
och torkade av det på sina byxor, BLÄÄÄ jag ska minsann ALLTID ha näsdukar i fickan
när jag är förälder." Scenario med barn: På Willys. Skötväskan i bilen. En tröja utan fickor.
Inget papper, inga näsdukar, ingen handduk, ingenting i närheten. Ett barn i kundvagnssitsen.
Barnet säger "Aa... Aaaaa... AAAAA.. AAATJOOOOO!" och
OH DEAR LORD vad jag tänker bespara er en beskrivning av vad små bebisnäsor kan
producera. Men som sagt, nöden har ingen lag. Jag tog helt enkelt min egen tröjärm på
min tjocktröja, tog sedan av mig tröjan, frös resten av storhandlingen och gick vidare i mitt liv.

4. Säga "Tre tuggor till, sen får du gå ifrån."
Ingen vidare förklaring nödvändig, känner jag, haha!

5. Säga "Tiden går för snabbt."
Alltså. Tiden GÅR för snabbt. De föddes helt nyss, men här sitter jag och planerar 1års- och
2årskalas. Tiden. Går. För. Snabbt. Punkt slut.

 

6. Öppna en smoothieklämmis i affären innan den är betald.
Försök att packa upp varor på bandet, kommunicera med kassörskan, se till att inget
barn springer iväg/tar sig ur vagnen och hitta dina kontokort/pantkvitto/rabattkuponger osv -
när du glömt de medhavda barnsnacksen i bilen och synen av den där klämmisen fick
båda barnen att komma på
JAG ÄR MÅSTE HA EN SMOOTHIE NUUU ANNARS GÅR VÄRLDENS UNDER
- utan att tänja på reglerna och öppna den där klämmisen. Varsågod, försök. I dare you.
Nöden har ingen lag.

Har fler saker. Men den trötta tvåbarnsmammahjärnan har nu slutat fungera och säger bara
"Kvällsmat och sova. Kvällsmat och sooooova.". Så atteeeee, kvällsmat någon?

Puss och hej - svintrött tjej

Nu kommer jag skriva ett ganska långt inlägg tror jag. Och jag tror även, att det kommer bli
lite kärleksklibbigt. Men det kommer också handla om kroppsideal och sjuka samhällsnormer.
So bare with me.

Jag kom på en sak igår. Jag har inte alltid varit jättevänligt inställd till min kropp. Jag har
alltid varit lång och smal, och ändå med relativt jämna mellanrum fått höra att jag är
fin/söt/vacker/sexig. Jag har förstått att jag kanske inte är helt genomful. Men. Jag är uppväxt
i ett samhälle som ständigt matar mig med budskapet att jag kan bli bättre, finare, smalare och
att det finns så många fler som är vackrare än jag. Therefor, har jag alltid varit lite missnöjd.
Och rädd för att jag kanske skulle "bli av med" det där fina som en del andra tydligen såg.
Typ genom att "råka bli" "tjock" eller något däråt.

På grund av det jag beskrev ovan, var mina graviditeter väldigt mentalt påfrestande
emellanåt - särskilt gällande min relation till mitt eget utseende. Jag fick fortfarande höra
att jag var vacker. Både av främlingar, och av nära och kära. Men min hjärna sa med hög
och tydlig stämma "Du kan inte ens ha storlek 38 i GRAVIDbyxor, förstå hur tjock du är".
Jag var gravid. Jag var väl medveten om att jag var gravid och att kroppen ändras då,
och att jag inte var TJOCK utan att min kropp bar ett barn och därför anpassade sig efter
vad som behövdes för att jag och barnet skulle må bra. Jag visste det. Jättemycket visst jag det.
Men. MEN. Med stora bokstäver. Jag var ändå ledsen. Ledsen över att känna mig som en
gigantisk valross. Ledsen över att sitta fast i en kropp som inte kändes som den brukade,
och jag skrattade när jag tänkte tillbaka på hur jag hade kunnat titta mig i spegeln som
vältränad, ogravid kvinna - och tänka "Borde jag inte kunna komma i byxor som är en storlek
mindre? Vore jag inte liiiiite finare då?" Jag vet. Jag hör hur absurt detta är.

Det kanske låter som att denna text är påväg att bli en såndär samhällskritisk "varför matas
kvinnor med skeva kroppsideal"-text. Men det är inte däråt jag ska. För det jag kom på igår
är något annat.

Min kropp har aldrig varit så långt ifrån den kroppsformen jag förr eftersträvande, som den är nu.
Ändå har jag aldrig varit så nöjd i hela mitt liv. Nej, den lösa huden på min mage kanske inte är
skitfin. Men den symboliserar något fint. Jag klarade av att bära två barn på två år. Jag klarade
av att bära cirka 18 extra kilon TVÅ gånger på kort tid, utan att gå sönder, och jag födde två vackra,
friska barn genom kejsarsnitt - då min kropp inte var skapt för en "normal" födsel.
Men det är inte bara på grund av vetskapen om vad jag har klarat, som gör att jag numera
tycker att jag är rätt fin. Nej. Jag skulle nog aldrig tycka såhär mycket om mig själv och min kropp,
om det inte vore för mannen jag lever tillsammans med. Han, den där, som jag känt i 19 år.
Han, som jag snart varit tillsammans med i 7 år. Och kär i så mycket längre än så.
Han, med stort H. Mannen i mitt liv.

Igår sa jag till honom, "Du talar så ofta om för mig hur fin och vacker jag är, att jag börjar
få en skev bild av hur jag ser ut. Jag börjar se mig själv i spegeln, och tänka DAMN GIRL!
Jag ser lös hud, delade magmuskler och allt. Men jag känner ändå att 'jo, jag ÄR f*n skitfin, det
är inte bara som han säger!' Haha! Jag vet inte om det är bra eller dåligt, att gå omkring
och känna sig vacker så stor del av sin vakna tid. Det kan väl aldrig vara normalt!?"
Och faktum är att nej, det är säkert inte ett dugg normalt. Men. Det borde vara det.
Jag älskar fortfarande att träna och äta nyttigt, och slå nya personliga löprekord. Men det
är för att jag redan älskar min kropp, som jag gillar att ta hand om den. Inte för att jag känner
något brinnande behov av förändring egentligen. Jag kan ju inte säga att jag blir ledsen
när jag ser muskler växa, och känslan av att känna mig starkare. Men det har som sagt inte
med att göra utseendet i sig. Förstår ni?

Jag lever tillsammans med en man som ständigt talar om för mig att jag är perfekt precis som
jag är. Och jag har nu själv börjat tycka likadan. Det tog mig till mitt 25:te levnadsår att börja
se mig själv i spegeln och kunna säga "OH YEAH, that is me and I am fabulous!". Tjugofem
levnadsår, två graviditeter, lös hud och ett par bristningar på mitt vänstra lår. OCH det
behövdes en jädrans massa tjat från världens mest fantastiska människa för att budskapet
skulle nå fram: Jag är fin, vacker, sexig och perfekt PRECIS som JAG är. Sådäså.

Det är kanske lite synd att det tog så lång tid att komma till denna insikt. Men.
Jag är så tacksam. Livets alla dagar ska spenderas med han som fick mig att älska mig
själv som jag är. Jag. Är. Så. Lyckligt. Lottad.

Det var det jag ville säga. Screw Jante, I'm fabulous!
Puss och hej - skitsnygg tjej! Skalman, OVER AND OUT!

 

 

Hej!
Nu har jag sådär mycket åsikter igen som jag måste få ur mig, haha!
Den här gången handlar det om mat. Det är sån mathets i vårt samhälle, på många olika plan.
Kött vs Inte kött, Mjölk vs Inte mjölk, Kolhydrater vs Inte kolhydrater osv osv, you know the stories.
Men det jag tänker skriva lite om, är något som jag stört mig på på senaste tiden. Nämligen:
Hetsen om vad som egentligen inte alls är så nyttigt som vi tror. Vilket tydligen är typ ALLT.

För ett litet tag sen dök det upp ett inlägg (som det sedan skrevs artiklar om) om att de
där smidiga, färdiga smoothiesarna man kan köpa till sitt barn (eller varför inte sig själv, NAMNAM!)
hade en nyttighet som kan jämställas med läsk. Att procenten fruktsocker i den mosade frukten
i förpackningarna var så hög, att det nästan var lika illa att ge sitt barn en burkläsk.
Det jag fann mest komiskt med inlägget var avslutet, nämligen
"Köp en ekologisk banan till ditt barn istället.". Rätta mig om jag har fel, men spontant känner jag två saker:
1. Fruktsocker, alltså den naturliga sötman i frukt och mosad frukt, är inte samma sak (och alltså

inte lika onyttig?) som tillsatt 'vitt' socker. Frukt är nyttigare än Coca Cola, I'm sorry to break it to you!
2. MOSAD banan måste väl, om jag inte missat någon speciell fysiklag under min skolgång, ha samma
andel fruktsocker som den hade innan man mosade den? Så statementet "Köp en ekologisk banan"
gör mig liksom lite fnissig... Det är onyttigt med mosad banan, men inte med en hel?

Jag vill inte snöa in just på debatten fruktsocker/annat socker. Utan det den symboliserar: Att allt
är onyttigt. Allt KAN inte var onyttigt. Skulle vi följa ALL skräckpropaganda om farligheterna
i maten, så skulle vi bara få dricka vatten. Eller knappt det en gång. Kan vi inte bara komma överens
om, istället, att det mesta går bra - med måtta? Det är klart att frukt, fruktsocker, inte är nyttigt i
för stora mängder. Men det är inte pasta, potatis, morötter, köttbullar eller vegetarisk korv heller.
INGET är bra om man överkonsumerar det. Och det är just överkonsumption som 97% av alla
dessa artiklar handlar om, men sätter ändå överskriften "MORÖTTER - INTE LIKA NYTTIGT SOM

MAN KANSKE TROR", och jag blir så trött. Inte bara på dessa artiklar. Utan folk som blint delar dem
och bara läser tre meningar eller bara rubriken.

Häromdagen läste jag en artikel som en hade delat, som handlade om att man inte ska täcka
över barns ansikten med filtar gjorda av fleece, då det materialet - av naturliga skäl - inte andas
och barnet därför kan kvävas. Men rubriken till artikeln var självklart av typen
"Något de flesta använder - RENA DÖDSFÄLLAN FÖR DITT BARN" och kvinnan som delat
inlägget skrev "Usch, nu ska jag plocka bort och slänga alla våra fleecefiltar." MEN SNÄLLA.
Ha kvar de varma, gosiga fleecefiltarna - men använd dem inte som snuttefiltar, och vira inte in
barnets ansikte i dem - så har du ditt på det torra!

Logiskt tänkande, lite sunt förnuft - PLEASE. Ja, smoothies är onyttigt. Om det är det enda du äter,
eller om du ger ditt barn tio stycken om dagen. Ja, fleecefiltar kan döda dig. Om du virar dem runt
ditt eller någon annans ansikte så att lufttillförseln stryps. Inte om du har en runt axlarna en kylig
vårkväll. Ja, chips ger dig cancer. Men bara om du sätter i dig kopiösa mängder under en lång tid
(eller hur var det nu det stod i hetsartiklarna för några år sen?). Så du kan lugnt fredagsmysa vidare,
dra ner på chipsen från ett par ton (som vi alla OBVIOUSLY sätter i oss) till en normalstor påse bara.
Allt är inte onyttigt. Mat är BRA. Frukt är bra. Makaroner är bra. Köttfärssås är bra. Mjölk är bra.
Gurka är bra. Men inte om man äter 18 kilo om dagen. Okej? Okej.

 

Det kanse blev ett lite virrigt inlägg.  Men jag är trött, och i behov av kvällsmat - så ha lite överseende.
Nu ska jag gå och äta en smörgås. Med ost. 'Cause I'm worth it, haha! Puss och godnatt!

 

 

 

 

Hejsan hoppsan lillebror!
Här sitter jag, med en bebis som äntligen sover lite och en massa måsten som bara
ligger och väntar på mig... Haha! Tänkte skriva en liten lista över saker som inte är samma
sak längre, istället för att fylla diskmaskinen/slänga in en tvätt i tvättmaskinen/vika tvätten
i torktumlare/dammsuga osv. Alltså. Saker som förändras på sätt som knappt var tänkbara,
innan jag blev mamma.

 

1. Toalettbesök.
Ni vet, de där minuterna av ensamtid man har några gånger om dagen,
bakom en låst dörr, utan stress... HAHAHA. Oj, ursäkta. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag
skulle höra mig själv säga "Åh vad skönt att du är hemma älskling, jag går och bajsar nu. ENSAM."
Eller att "jag ska bara gå på toan" skulle innebära ljudet av springande fötter, och någon
som vill att man läser ur en Bamsebok NU NU NU. Men, that's my life :)

2. Att leta efter fjärrkontrollen.
I know, det gör man när man inte har barn också. Skillnaden är att man oftast hittar den där
man själv, eller sambon, la den senast. Typ, i soffan, på bordet eller om den möjligtvis trillat
ner på golvet. Platser jag inte visste att man kunde hitta en fjärrkontroll på;
Under bäddmadrassen i sängen, i en låda full av leksaksbilar, UNDER soffan, under mattan i köket,
eller i skåpet där vi förvarar alla matlådor/plastburkar. Men bara fantasin i huvudet på min son
sätter gränserna! Haha! För att inte tala om att konstiga ställen jag la den på när jag var gravid
och virrigare än en huvudlös höna. Kylskåpet var en klassiker. I know, I know. You may now laugh.

3. Att dammsuga.
Ni vet när man ska dammsuga, och man börjar med att plocka undan allt som
kan vara i vägen? Kanske att man även plockar ut mattorna, för att skaka/vädra dem också.
Man plockar alltså undan, man tar fram dammsugaren och sen gör man det dammsugaren är skapt
att göra. HAHAHAHA. Oj, förlåt, där kom det där skrattet igen. Alltså.
Att dammsuga med en superhjälpsam 1,5-åring;
Plocka undan alla leksaker/gosedjur/böcker osv från golvet. Gå ut med den mattan som ska rystas.
Gå in igen, plocka undan alla leksaker/gosedjur/böcker/klossar som på något magiskt sätt
hamnat på golvet igen. Hämta fram dammsugaren, och även sonens lilla gröna dammsugare
då han självklart vill och får hjälpa till. Än en gång plocka undan några leksaker som jag,
vid det här laget, börjar ana har fungerande ben och ett eget liv. Starta dammsugaren.
Hinna två meter dammsugning innan dammsugare slutar låta. Vid dammsugaren står en liten kille
och ser busig och nöjd ut. Han pekar att han vill ha den stora, så kan jag ta den lilla dammsugaren.
Förklara för busungen att han får använda sin dammsugare, och att han inte får stänga av mammas
dammsugare. Upprepa detta mönster tills hela huset är dammsuget. Och vet ni? Jag skulle aldrig
byta tillbaka till det gamla sättet!

4. Att klä på sig ytterkäderna, innan man ska åka hemifrån.
Innan barn; Hämta skorna man vill ha. Sätta på sig jackan man vill ha. Kanske mössa, om det
är kallt. En sista koll i spegeln, fåfäng som man är. Aaand GO!
Med barn; Förvarna äldsta sonen att man nu ska klä på sig och åka. Hämta minstingens kläder
och babyskyddet han ska sitta i när han  påklädd. Medans du klär på den lilla, ser du att den
stora inte längre har strumpor på sig. Med lillemannen under armen plockar du fram allt som
äldsta sonen ska ha på sig, inklusive nya strumpor (när du kommer hem hittar du SJÄLVKLART
de "gamla" strumporna i diskhon, 'cause you know, var annars). Stoppa i den lilla teddyklädda
bebisen i babyskyddet, napp och snuttefilt på plats. Sätt på strumpor på den stora herr'n, som
inte vill ha strumpor. Förklara varför man har strumpor, medan du brottar på ett par fleecebyxor
på nyss nämnda herre som helt plötsligt utvecklat spaghettibensyndromet. Hör springande fötter
när du vänder dig om för att plocka upp tjocktröjan som han, med de snabba fötterna, ska ha på sig.
Spring efter och klä på honom tröjan, en mössa och kanske någon liten halsduk i farten.
Klä på honom jackan till ljudet av en sovande bebis snarkningar. Förklara för den lilla herr'n
som nu inte kan lämna huset snabbt nog, att man måste ha skor på fötterna för att in bli blöt/kall.
Försök sätta skor på fötterna på killen som just fått en släng av spaghettiben igen.
Kom på att du också borde ha en jacka och kanske skor innan ni ska gå. Klä på dig det, till ljudet
av bebissnarkningar och "MAMMA MAMMA MAMMA" - för uppenbarligen borde jag ju varit klar
för länge sen, för han har ju varit klar huuur länge som heeelst och vill gå nuuuuu. En sista koll
i spegeln sker i backspegeln i bilen, YES ögonbrynen looks good okey and GO! Haha! :)

Jag skulle kunna göra fler punkter, men nu har jag en vaken bebis som vill ha uppmärksamhet
och kanske smaka potatismos för första gången. Puss och hej!

 

 

Hello!
Det var ett tag sen jag hade ork, lust eller tid att blogga. Men nu måste jag skriva av mig lite,
för jag blir så trött på en del saker.

1. Jag är ju, som bekant, gravid med bebis nummer 2. I och med att det är tätt mellan mina
graviditeter så växte min mage snabbare denna gång. Den är inte onormalt stor, men kanske
något större än vad de flesta verkar vara vana vid att se på kvinnor som är lika långt gångna
som jag. (Är i v 27) Jag är medveten om detta, min mage är ganska stor. En sak jag inte förstår är
att ALLA på något sätt förlorar sitt "Saker-som-man-kanske-inte-säger-för-man-kan-ta-illa-upp"-filter
när de ser mig med min mage. Jag får, varje gång jag lämnar mitt hus, höra av minst en människa
något av följande:
"OJ, vilken stor mage du har! Det kan inte vara långt kvar!!"
"Är du säääker på att det bara är en bebis där inne?!"
"Den där kan inte vara lätt att bära på!"
"Oj, oj, oj här spricker vi snart!"
"Nämen, hur många bebisar har du där inne!"

Det finns fler exempel, men jag orkar inte skriva en hel novell. Alltså OKEJ om någon som inte
känner mig frågar hur långt det är kvar, MEN inte f*n behöver man rygga tillbaka och dra
efter andan när jag säger att det är en oktoberbebis? Bli gärna chockad om du vill men
CONTROL YOURSELF för h-vete. Jag fattar inte. Trots att jag är gravid, och att en växande mage
ingår i konceptet, så är det fortfarande inte speciellt kul att bland det första folk BARA MÅSTE
utbrista när de ser mig är "OHMAJGAHD HUR STOR MAGE KAN MAN HA!". 

2. Mellan våra barn kommer det skilja ungefär 13 månader. Det är ju ganska tätt, kan ju vem som
helst räkna ut. Detta är saker jag är medveten om:
- Att jag blev gravid snabbt igen efter att lillprinsen fötts.
- Att det blir tätt mellan mina barn.
- Att jag kommer ha två s.k. "blöjbarn" samtidigt.
- Att jag inte bara kommer ha en bebis att ta hand om på dagarna, utan även en ett-åring.
- Att det antagligen kommer vara väldigt påfrestande emellanåt.
- Att även bebis nummer 2 kommer behöva äta på natten, precis som bebis nummer 1, och
att jag kommer att vara väldigt trött den första tiden.
- Att mina barn kanske inte alltid kommer sova middag samtidigt utan i omgångar, och kanske
till och med kommer väcka varandra ibland.

Saker som folk BARA MÅSTE tala om för mig/varna mig för: ALLT OVANSTÅENDE.
Plus lite till.

Något folk också väldigt gärna frågar är "Hur tänkte ni nu?". Alltså URSÄKTA DIG?!
Även om vår bebis nummer 2 blev till lite snabbare än vi kanske var helt beredda på, så har vi
ALDRIG känt någon osäkerhet inför skaffandet av flera barn, tätt. Vi båda är liksom helt
på det klara med hur en bebis blir till - så det var ingen jättechock när bebis nr 2 talade om att
den var på väg. Vi VILL ha våra barn tätt, och vi är medvetna om vad det innebär.
Och ÄVEN OM det inte hade varit så, VEM I HELA VÄRLDEN
tror du att du är - som tror dig har rätten att ifrågasätta mina/våra livsval?
Eller, ifrågasätt allt du vill - sitt hemma i vardagsrummet och SVIMMA över hur tätt jag ska ha

mina barn - men återigen: Det finns saker som inte är något annat än ohövliga.

SAKER MAN INTE SÄGER.

Allvarligt talat, jag blir lika chockad varje gång någon klämmer ur sig frågan "Hur tänkte du nu?"
och helt seriöst står och väntar på att jag ska svara. Om jag lät hormonerna styra lite mera, skulle
jag börja svara typ "Hur tänkte du när du bad frisören att göra sådär?" eller "Hur tänkte du när
du bara skaffade ett barn?" eller kanske "Hur tänkte du när du ifrågasätter en annan människas
val i livet på det där ohövliga, för att inte säga okänsliga, sättet?". Men det gör jag inte. Jag har
min standardreplik. Jag flyr undan ohövligheten med en gnutta humor:
"Jo, vi tänkte att vi tar en till när vi ändå har ångan uppe!" Orkar inte med människor som vill
ha förklaringar på saker som de inte har något att göra med.

Jag vet att jag nämnda lite av detta även i förra inlägget. Tyvärr har inte folks chock och brist
på filter i hjärnan blivit bättre med tiden. Och. Om någon nu skulle kommentera detta inlägg
med en antydan om att det är "hormonerna som pratar" så säger jag bara: B*tch please.
Bara för att en graviditet innebär hormonpåslag betyder inte det att man inte kan bli ledsen,
arg, irriterad eller förolämpad utan att det handlar om hormoner.


Förutom att det konstant regnar ohövligheter och idiotiska frågor över mig så är allt rätt bra.
Har svinont i rygg, höfter, svanskota osv. mest varje dag nu - men förutom det; WOHO! Haha!
Längtar till oktober då jag får klämma ut den här lilla sprattelgubben jag bär omkring på därinne.
Aldrig är det stilla! Oh well. Nu ska jag gå och ta mig en bit kladdkaka - för det är jag värd!

PUSS OCH HEJ

 

 

 

Hejhopp!
Nu var det ett tag sen igen. Livet kommer emellan.

Har nu lyckats komma halvvägs i graviditet nummer 2. Magen är stor, och större kommer den bli.
Är så trött på folks ofyndiga kommentarer att jag snart kommer skrika om jag hör något av följande igen:

- "Är du säker på att det bara är en bebis där inne?"
JAAA. JAG ÄR SÄKER.
- "Fick du inte ut båda sist, hahaha!"
Ha. Ha. Ha.
- "OJ, vad tätt det blir mellan barnen! Huuur ska du orka det?"
Allvarligt talat? Vad f*n är det för j*vla ohövlig fråga? Ett till barn är på väg, så att "inte orka"
är ju liksom inte något alternativ, eller hur? Dessutom har jag en fantastisk sambon, och pappa
till mina barn, så jag kommer ju inte behöva orka allting själv! Och, jag är ju knappast den första
mamman i världen som har tätt mellan barnen. Jag vet flera som inte har dött än, som har sina
barn tätt.
- "Men OJ vilken stor mage du har!!!"
Jag. Är. Gravid. Okej?

Får höra flera andra konstiga, störiga och oartiga kommentarer och frågor. Mest hela tiden.
There will come a day when my hormones gonna take over. Snart har jag ingen hövlighet
kvar för ohövliga frågor. Usch.

Just nu sitter jag i soffan. Tittar lite på Harry Potter, på min NYA dator, medan bebis sover middag.
Ska titta på det kungliga bröllopet sen tänker jag. Japp, sån är jag. Och som den hormonstinna
kvinna jag är kommer jag säkert gråta massor. Haha!

 

Nahe, ska nog ta mig lite glass till Harry Potter. 'Cause I can. Puss och hej!

 

 

 

...så kommer jag att ha spenderat 1,5 år av 2 - med att vara gravid.
Helt sjukt. Ja, just det. Jag är gravid - igen ^_^ Tänkte att vi tar en till när vi ändå
har ångan uppe! Haha!

Så, har precis klivit in i vecka 13. Känns som att det går snabbare den här gången. Det kan
i och för sig bero på att vi fick reda på det senare denna gång. Mår inte fullt så dåligt som sist.
Vilket är skönt, med tanke på att jag har en liten prins att ta hand om på dagarna och inte har
tid att bara ligga och tycka synd om mig själv. Men mår illa, och äter åksjuketabletter för att
hålla saker och ting under kontroll. På kvällarna är jag så trött att jag går och lägger mig strax
efter att lillprinsen somnat. Sambon kallar mig pensionär, när jag borstar tänderna och säger
"god natt" kl 20:30 haha! Oh well, vad ska man göra!

 

Längtar så till i höst. Både för att vårt lilla mirakel nummer två kommer till världen då,
men också för att jag längtar så hårt efter att inte vara gravid, hahaha! Hann ju knappt
vänja mig vid att inte må illa och bara ha lite ont - innan det blev dags igen. Nu har ryggen
redan gett upp, och illamåendet kom som ett brev på posten.
Tänk att gå från att bara bo med sitt livs kärlek, till att helt plötsligt - två år senare - vara en
familj på fyra. Plus två katter. Helt galet. Jag har nu två loves of my Life, och en till på väg.
Det är knappt så att det går att greppa.

Cravings denna gång då? Inga jordgubbsgalenskaper den här gången, verkar det som än
så länge. Däremot apelsiner/mandariner, salt (hade salt cravings sist också) och just nu:
surt godis. Inte vilket som helst. Utan jordgubbsremmar. Mmmmm!

Kan sätta i mig fem mandariner innan sambon hinner blinka ens. En kväll vräkte jag i mig
så mycket apelsiner att jag fick blåsor i munnen hahaha! Kroppen blir verkligen knäpp
när det ligger en liten växande person där inne.

 

Men, men. Nu ska jag äta lite till frukost tror jag... (Är hungrig JÄMT!)
Senare idag ska vi på undervattensfotografering på babysimmet. Myspys!

 

Puss och hej - gravid tjej!

 

 

 

Sitter hemma och nyser tillsammans med sonen. Både han och jag är lite hängiga,
men jag hoppashoppashoppas att vi inte blir förkylda. Så vi tar det lugnt, sover och
äter ordentligt och hoppas på det bästa.

Ville ha något gott och snabbt till mat förut. Självklart fiskbullar. Med potatis. Mmmmm!
Fick en liten flashback till när jag var liten. Hemma, när vi åt fiskbullar, brukade vi ha
makaroner eller potatis till. Och jag minns att potatis var extra spännande. Varför?
Jo, för min mamma skar alltid potatisen och fiskbullarna i ungefär lika stora bitar, och
lyckades få dem i ungefär samma form. Så när man väl åt visste man aldrig om biten man
fick upp var potatis eller fiskbulle. Hahaha! Vilket larvigt litet minne egentligen :')
Men mysigt ändå.

Lillprinsen sover middag. Han har sovit två långa "middagar" idag. Och jag skulle bara blunda
lite, tidigare idag. Vips hade det gått en timme! Kände mig helt vimmelkantig haha!
Men skönt var det i alla fall!

Nu ska jag titta lite på Harry Potter. Man mår alltid lite bättre med Harry Potter.

Puss och hej!

 

 

 

 

Är så trött. Det snöar ute, trots att vi hade bestämt att våren skulle komma nu.
Nu vill jag ha sol. Jag missade ju hela förra våren, eftersom jag hade en liten bebis i magen
som gjorde att jag var tvungen att ligga hemma och kräkas. Blä. Så den här våren ska jag
ta vara på.

Lyssnar på musik jag lyssnade sönder när jag var yngre. Uppskattar den på nytt. Det finns
ett djup jag redan då uppskattade, men inte riktigt förstod på grund av mina unga år.
Nu tycker jag om det på samma sätt, men med vuxnare ögon/öron.
Tänk att många tänker, i alla skeden av sitt liv, att nu - NU - kan jag inte veta mer än jag gör.
Nu vet jag allt värt att veta, och jag förstår allt värt att förstå. Och helt plötsligt kommer man i ett
nytt skede. Ändå inser man inte att man inte visste allt innan, och kanske inte förstår allt.
Utan man tänker bara att NU, nu vet jag allt värt att veta. Förstår allt värt att förstå.
Kanske blir man till och med arg när någon antyder att man inte vet allt.
Jag vet att när jag var runt 12 blev jag fruktansvärt frustrerad på att mamma "trodde" att hon
visste mer än mig. Jag visste ju liksom allt som behövdes veta för att klara livet. Var intelligent
nog att analysera inte bara mig, utan även andra. Jag hade ju levt livet i TOLV ÅR. Det var
hur länge som helst, tyckte jag. Nu vet jag att jag inte vet allt. Jag vet att jag inte förstår allt.

Jag trodde, exempelvis, att jag visste hur mycket man kunde älska någon. Sen blev jag mamma.
Jag förstod ingenting. I-N-G-E-N-T-I-N-G. Jag trodde att man kom till en plats i ett förhållande,
och där skulle den absoluta tryggheten vara, där visste man allt om varandra och inget kunde
förändras. Nu har jag varit tillsammans med the love of my Life i drygt 5,5 år
(och vi har känt varandra since freaking forever) - och jag lär mig nya saker jag älskar
med honom varje dag. Tryggheten finns såklart här, den jag visste fanns.
Men jag hittar ständigt nya sätt att älska honom på. Nya saker att prata om, nykära känslor som
bubblar upp både nu och då. Samtidigt som vi vet 'allt' om varandra, han är alltid på min sida och
är den tryggaste jag vet, så är han den mest spännande människan i mitt liv.

 

Vissa saker hör inte hemma på internet.
Så jag skriver analogt, och visar bara mig själv. För ingen har med att göra det innersta
jag tänker. Det är klart att man ibland måste skriva ut saker för att hjärnan inte ska haka
upp sig. Men världen behöver inte alltid ta del av det. Ibland önskar jag att fler tänkte så.
Jag är glad att jag växte upp i en värld där det inte fanns sociala medier på samma sätt,
där Lunarstorm var stället man hängde på och alla hade användarnamn av typen
"Sweetgirl_92", "Cocacola_ar_gott" och "Kramizztjejen_". (Understrecken var sjuuukt viktiga!)
Det man gjorde var att chatta med kompisar man träffat två timmar tidigare, i skolan,
och man skrev en cool presentation med massa citat och *_~*-tecken och hade en tecknad
gubbe som profilbild. Nu och då fick man kanske ett inlägg i "gästboken" där någon skrev "Singel?".
Och då satt man och fnissade med tjejkompisarna över att folk letade pojk/flickvänner på "Lunar".
Nu kan du inte ens snyta dig utan att någon fotat det,
lagt upp det på Instagram och skrivit "hashtag#förkylningstider".

Ord som 'selfie' fanns inte och ingen hade någonsin funderat på att tecknet # var något annat
än "fyrkant" på telefonen, som man tryckte på när man stod i telefonkö till vårdcentralen för att
bli uppringd istället. Och "duckface", det var ansiktet på en anka. Jag vet. Jag är ganska aktiv
på sociala medier. Jag tycker att det är roligt att följa människor med bra livsinställning,
coolt hår eller galna upptåg. Man kan skaffa vänner all over the world på en minut.
I love the internet. Men. Vissa saker hör inte hemma där ändå, vissa saker skriver jag analogt
och sen är det bra. "Hashtag#OnceOnTheInternetAlwaysOnTheInternet".

Nu blev det sådär mycket igen. Lillprinsen somnade i babysittern förut, ska försöka flytta honom
till sängen utan att han vaknar. Mission impossible förmodligen. Oh well.
Ska försöka mig på någon lunch idag också, trots att jag inte är speciellt hungrig.
Puss och hej - tankspridd tjej!

 

 

 

 

 

 

Genomstressad mamma checkar in.
Blir arg på att cancer finns. Fy, j*vla, f*n vad arg jag är på det. Och ledsen. Usch och fy och blä.
Jag önskar att ett par foton på världens gladaste lilla prins kunde vara botemedlet på denna hemska
sjukdom. Men det kanske kan lindra smärtan i själen lite i alla fall. Hoppas jag.

Igår fick lillprinsen sitt 5-månadersvaccin (seriöst, fem månader - vart tog den tiden vägen?).
Det har han känt av idag. Han har inte velat äta, och inte sova. Trots att man höra magen kurra
och ögonlocken hänger nere vid knävecken. Men lömsk som jag är lurade jag i honom lite gröt
med hjälp av en skvätt päronpuré och lyckades även få i honom mjölkersättning efter många om
och men. (Intresseklubben antecknar - I can feel it!) Nu sover han äntligen. Vet inte om det är för
natten ännu, men jag hoppas det. Ska få i honom lite till ersättning innan vi föräldrar säger "godnatt"
sen tänkte jag, för i sömnen kan han inte protestera (ja, han äter i sömnen om han är hungrig haha!).

Denna vecka, som kommer, har jag mer att göra än vad min hjärna kan hantera.
Måste nog punkta upp det i mitt bubbelgumsrosa block, så jag kan bocka av vartefter och inte bli galen.
(Om man nu kan bli något man redan är... *badam ttsscchh*)

Sitter just nu och lördagssvullar lite chips. 'Cause I'm worth it. Har sett på internätet att man får ha
med sig bebis på Friskis&Svettis, om man tränar innan klockan 11 och han ligger i den uttagbara
liggdelen från vagnen. WOHO! Nu ska jag bara bli rik så att jag kan köpa ett gymkort igen också.

Hoppas i alla fall att prins liten mår bättre imorgon. Inte bara för att det är påfrestande för oss
att behöva bära runt hela tiden, samt försöka lura i honom maten osv. Utan för att det gör SÅ ont
i hjärtat att se honom må dåligt. Usch, usch, usch.

Jaha, nähe. Om man skulle... Ta en dusch och sen försöka få med sambon i säng. Är TRÖTT.
Och om jag känner sonen rätt, lär ju inte han helt plötsligt tycka att "sovmorgon" är något
som behöver sträcka sig längre än till MAX 07:30. Joråsåatteee!

God natt och sov gott! Tack - jag ska försöka!

Vinter, vi är klara med dig nu.

Life is moving, snart är det vår. Har rensat en del i garderoben, och så vidare, för att få
det lite renare och bättre. Vi saker rensar nästan bort sig själva. Har hittat mina drömskor
(känns dock som att jag har sagt det förut) men de kostar så mycket. Vill var rik(are).

Sitter i soffan nu, ska strax göra kvällsmaten till lille herrn. Han är trött men vill inte sova.
Om han kunde prata tror jag att han skulle säga "Jag ÄR inte trött mamma, jag lovar!". Ändå
somnar han nog innan han ens hinner äta upp skulle jag tro.

Han är den vackraste jag vet. Och jag gör allt för honom. Skulle göra vad som helst.
Att det ens går att älska någon så liten så himla mycket är helt otroligt. Man förstår det
verkligen inte förrän man har fått barn själv. Det går inte att förstå. Man kan fatta,
men inte förstå på djupet.

Känner att det blir lite rörigt. Men det får det vara ibland tycker jag. Mitt liv är väldigt o-rörigt
i övrigt, så mina tankar har liksom mer plats att snurra på, känns det som. I mitt lilla hus av lycka.
Här mår jag bra. Med the loves of my Life. Är väldigt lycklig överhuvudtaget just nu faktiskt.
Lite stressad över saker jag måste hinna, men sånt löser sig. Ja, det löser sig.
För jag har människor runtomkring mig som hjälper mig. Familj som kommer med tips, idéer
och recept. Vänner som lyssnar på saker som slutade vara intressant för längesen. 
Varför firar vi inte Thanksgiving i Sverige? Känner att det skulle vara min högtid, och jag skulle
varje år bjuda de jag är tacksam för att jag har i mitt liv.

Nahe, nu hör jag magkurret. Dags att fixa bebismat. Tack Gud, för livet.

 

 

 

 

Det här kommer förmodligen bli ett ganska långt inlägg. Men det är något jag har velat
skriva av mig ett bra tag. För jag tycker att det är viktigt. So here we go, nu släpper jag in er
i mina allra innersta tankar, och hoppas att jag kanske kommer hjälpa någon annan på vägen.

Jag har alltid varit ganska smal. Jag säger ganska, men har ofta fått höra ord som "spinkig",
"pinnsmal" och meningen "Ja, du ser ut att behöva en kaka till.". Jag har aldrig fattat varför det
är okej att säga "Du är ju smal som ett hårstrå" till någon, men det skulle vara tabu att kalla
någon "smällfet". Nu menar jag såklart inte att man ska säga "Du är smällfet" till någon, jag
menar att det kan såra precis lika mycket för någon som är smal att få höra att man är
så spinkig att "man nog skulle behöva lite kakor"/"skulle kunna försvinna in bakom en lyktstolpe".

I vilket fall som helst. Trots att jag varit smal, så har jag aldrig direkt tyckt om min kropp.
Bland annat har jag alltid tyckt att jag har alldeles för små bröst, och har även haft väldigt svårt
för pigmentsförändringarna jag har(har vitiligo, dvs har fläckar där jag ej kan bli solbrun och
som är allmänt "vita"). Dessutom har jag alltid varit rädd för att bli tjockare. Detta är inget jag
direkt har berättat för någon. På något sätt har liksom "att vara smal" varit viktigt, eftersom
det var en av de få sakerna som uppenbarligen varit bra med min kropp. Har, helt allvarligt, fått
höra "Jag önskar jag var lika smal som Kim. Men jag skulle inte vilja ha så små bröst.". Eller
"Jag har ganska små bröst. Men i alla fall inte lika små som Kim har.". Alternativt
"Jag önskar att jag hade Kims ben. De är så smala och fina." Som ni hör är det som är positivt
med min kropp att den är/har varit smal. Vilket liksom slog rot i min hjärna.

Jag vill poängtera att jag aldrig haft någon ätstörning eller liknande. Jag har alltid ätit vad jag
vill, tränat med det jag haft lust med och så mycket jag har haft lust. Har aldrig funderat i några
"Jag kanske inte borde äta den här chokladkakan"-banor. Jag har liksom bara TYCKT OM
att jag har varit smal. Och inte velat att det ska förändras. Liksom. Detta gjorde att jag under
min graviditet fightades mycket med känslan av att vara stor som en valross.
Jag FÖRSTOD ju att det växte ett litet liv i min mage, och att det inte var något konstigt
med att jag gick upp i vikt. Jag gick inte upp ovanligt mycket, och hade dessutom 95% av
vikten bara rakt fram - i bebismagen. (Ja, det blev en pojke. Haha!)
Men. För mig som ständigt fått höra "Du är så smal och fin.", och därmed identifierat
mig med det, att vara "den smala tjejen", blev det fruktansvärt rörigt i mitt huvud -
i takt med att kilona tickade på. Stod seriöst och stirrade på mig själv i spegeln, LETADE
efter tecken på att jag började bli rund i ansiktet. Jag ville inte bli det.
Jag blev dock inte så väldans rund i ansiktet. Mest mage som sagt. Men eftersom jag
mådde extremt dåligt under hela min graviditet så rörde jag mig väldigt lite under hela den tiden.
Jämfört med innan, när jag var ute och sprang nästintill varje dag samt dansade en gång i
veckan. Så av naturliga skäl blev hela jag självklart lite rundare. Jag var dock fast bestämd över
att jag skulle tillbaka till mitt smala, vältränade jag så fort lillprinsen kommit ut. Nemas problemas.

Samtidigt - Jag var SÅ livrädd över att jag kanske verkligen skulle ogilla hur
min kropp såg ut efteråt. Även om jag tränade liksom. Jag förstod ju att 9 månader av
ständigt expanderande mage skulle påverka hur min kropp skulle komma att se ut,
men jag var rädd för att jag trots vetskapen om VARFÖR den såg ut som den gör, skulle
ogilla den onödigt mycket.

Men. (Ja, nu kommer äntligen poängen med allt detta.)
Jag kan, på fullaste allvar, tala om för er. Jag har aldrig känt mig så vacker som jag gör idag.
Förr drog jag alltid in magen när jag var på stranden, för jag tyckte aldrig att den var
tillräckligt vältränad. Men denna vecka börjar jag och sonen på babysim, och jag kunde
inte bry mig mindre om att jag måste visa mig i bikini/baddräkt. Min navel har blivit mörkare
för det var den som stretchades ut mest av allt på magen när lillprinsen låg där inne. Jag har
inga magmuskler alls, för efter ett kejsarsnitt måste man vara försiktig med att börja träna magen
eftersom de har varit där och karvat i varenda lager som finns där i. Jag har fortfarande lite
lös hud, mitt på magen, efter att pangboom blivit av med den gigantiska pluttemojen som låg
därinne och töjde ut huden. Jag har heller inte en enda muskel kvar, typ någonstans, efter att ha
varit stilla i 9 månader - eftersom jag mådde så dåligt att jag knappt kunde ta hand om
mig själv. Jag har nästan inga mammkilon kvar, kanske ett eller två. Men inget som direkt syns.
Men jag har bristningar på sidan av mina bröst, efter att ha gått från en liten b-kupa till en stor
d-kupa (för att nu verka landa på en helt normalstor c-kupa). Min mage ser som sagt ut lite som
den gör efter kejsarsnitt samt att ha burit ett barn. Men vet ni?

Min kropp klarade av att skapa, bära och föda ett barn. En helt frisk,
fantastiskt söt och glad liten pojke. Förändringarna som min kropp genomgått och landat i,
har till följd att jag nu är mamma åt världens vackraste lilla prins.
Och det finns det ingen vältränad mage i världen som kan mäta sig med det.

Jag är inte missnöjd. Jag är ta-mig-tusan vackrare än någonsin. Med förändringar och allt.
(Och snart kan jag börja träna igen. Åh, vad jag har saknat att träna. Det är så roligt,
speciellt att springa! Löpning in my heart!)

Det var det. Hihi!Trevlig måndag på er, och glöm inte att ni är VACKRA ^_^
                                                                             Puss och hej!

 

 

 

Fredag, fredag, freeedag! Jag har varit helt veckovill hela veckan och virrat ihop både
dagar och datum (det hjälpte inte heller att prata med syrran i telefonen i tisdags, eftersom
hon var exakt lika datumvirrig som jag hahaha). Men idag är det i alla fall fredag, det är jag
säker på hehe!

Nytt i mammalivet:
Har anmält mig och plutten till babysim! Jaaa! Det börjar nästa vecka, jag längtar ihjäl mig.
På posten kom igår en blå badblöja med segelbåtar på, som vi ska inviga nästa vecka.
Jag har beställt en baddräkt till mig också, som jag hoppas hinner komma. Jag har ju en del
bikinis, men har liksom liiiiite större bröst nu än jag haft förut i mitt liv, så de passar inte
så bra längre. Oh well. Det ska bli så himla roligt att simma med vår lilla prins. Han älskar att
bada i badbaljan här hemma nu, men den är ju inte riktigt lika stor och simvänlig som
en bassäng är. Uppdaterar med hur det gick när vi varit där :)

 

Köpte häromdagen en sängmobil som vi monterat på spjälsängen. Det är Barbapappa på,
och den går att vrida upp så att den snurrar och spelar en melodi. Den gick hem big time,
han ligger så gärna och pratar med Barbapapporna, så jag vet inte riktigt hur bra det
blir när han ska somna i sin egen säng haha! Sängmobilen kanske är för intressant att bluddra med,
för att det ska gå att sova! Vi får se hur det går ^_^

NärCon närmar sig, och jag pysslar varje tillfälle jag kommer åt. Som tur är har jag en hjälpsam
och ganska pysslig sambo som kan hjälpa till. Men ska även ta hit syrrorna någon dag och
ha en riktigt pysseldag och bara MASSTILLVERKA armband. Hihi!

Nahe, hörreni! Om man skulle ta och fredagsdamma lite nu när prinsen äntligen sover lite ^_^
Dags att peta in en pinne i brasan också! Puss och hej!

 

God fredag people!
Jag känner mig ovanligt pigg och glad. Varför? JO, för vår lilla prins har sovit förbi
det traditionella kl.4-målet. Han har alltså ätit sin kvällsmat vid klockan 22:30-23 ungefär,
och sen somnat vid 23:30 och sovit ÄNDA TILL 07:30! TVÅ NÄTTER I RAD! Inte nog med
detta! När han ätit klart, och vi har bytt blöja och jollrat lite - så har han somnat om (vid 8:30)
och sovit till kl. 10. JAG HAR INTE KÄNT MIG SÅ HÄR UTVILAD SEN JAG BLEV GRAVID!
(Ni som känner mig vet ju att jag led av ENORM trötthet under graviditeten, hur mycket jag än sov
var jag lika trött som om jag hade varit vaken dygnet runt i en hel vecka, ungefär!) Jag hoppas SÅ
att detta är en ny sovtrend!

Så, utvilad till tusen svävade jag upp ur sängen imorse redo att ta tag i dagen ^_^
Har eldat hela dagen, för det var SVINKALLT imorse. Vaknade inatt av att strömmen gick,
vilket alltså innebär att luftvärmepumpen dör. Brrrrr! Strömmen är tillbaka nu dock!

Nu sitter jag och väntar på att sambon ska komma hem efter jobbet. Lillprinsens ena moster följer
med hem idag och ska fredagsmysa med oss :) Vi ska titta på buskisfarser och göra armband
till NärCon. Hon är den enda som förstår min kärlek till "Stefan&Krister-farserna" i Falkenberg haha!
Vi ser ständigt på det när vi umgås, hon skrattar sig alltid dubbelvikt - vet knappt om jag skrattar åt
tv:n eller henne när vi tittar, hahaha (:

Finns det några mysigare snarkningar än de som en bebis kan göra? Nej, jag tror inte det.
Jag vet att jag har sagt det förut, men - MAMMALIVET  Nu när han sover ska jag börja med
fredagsmysmaten - pulled pork med hemmagjorda potatisklyftor! Mmmmm!!!

                                                           Puss och hej - fredagsglad tjej!