Just nu sitter jag i de ganska nya (och sköna) sofforna på min fina (gamla..?) gymnasieskolan.
Usch, jag blir deprimerad.
Alltså, inte av att vara här såklart - nejnej - utan av att jag faktiskt inte kan vara här
varje dag. Det är väl inte direkt så att jag längtar efter allt plugg igen (nooo way),
men atmosfären här gör mig helt lycklig. Det här är faktiskt en av de första platserna i
hela världen (förutom hemma då) som jag blev helt accepterad för den jag är.
När jag gick här var jag kvar så länge jag bara kunde på eftermiddagarna, för att jag
trivdes så bra, speciellt de första åren.
"Hallå, om du slutade för TRE timmar sen, vad gör du kvar på skolan!?" fick jag frågat
ofta haha. Men jag ÄLSKADE att vara kvar. Sitta vid datorn, umgås med folk jag tyckte o
och bara insupa atmosfären av att få vara den man är.
FMG var som ett andra hem, skulle man kunna säga.



Det känns lite som en hyllning det här. Ja, det är det nog. Jag hyllar FMG, en helsnygg, helbra,
helawesome skola. Där man vill vara trots att man inte går kvar och trots att man inte måste.

Snart är det lucnhkonsert. Sen ska jag gå till körskolan och ha min andra körlektion för dagen.
Det går bra nu. Det känns bra inför fredag faktiskt.

Vi syns på vägarna.
                                                                               PUSS